Från officersmäss till konstnärskollektiv: Kompani 415 och Ateljé Götamässens konstnärer gör sig redo för årets konstrunda

Anna och Sus

Första besöket är hos Anna och Sus. De båda har sina ateljéplatser på övervåningen och de stora fönsterpartierna släpper in den bleka oktobersolen på ett nästan drömskt vis.

Vi slår oss ner vid deras bord och under samtalet jobbar Sus på vad som ska bli en lampfot i lera. Det är än så länge i tidigt stadie, men man kan ana resultatet. Anna och Sus vänskap går långt tillbaka till när de båda var delaktiga i ett föräldrakooperativ. De hittade varandra direkt genom att vara likasinnade och trivas i den lekfullhet och frihet som skapande ger.

Sus: Jag har alltid hållit på och sytt och stickat och skapat. Jag tror jag var tre år när jag lärde mig att virka. Jag sydde kläder och byggde saker till mina dockor. Jag målade och ritade en hel del men i grundskolan fick jag chansen att testa fler konstuttryck, vilket var jätteviktigt. Det var då jag mer fastnade för det tredimensionella, åt det som finns och som man kan ta på.

Anna: Jag var inte alls intresserad av att bli konstnär som mina föräldrar ville. Jag var bångstyrig, vilket jag är glad över såklart, så jag har jobbat med socialt arbete i hela mitt liv. Men jag har också alltid hållit på med något på något sätt och ibland även jobbat deltid för att kunna jobba med konst.

 
Annas tavlor och Sus keramik.

Från folkhögskola till egen ateljé och ständigt med lust som drivmedel

Båda fick sina ateljéplatser och flyttade in i huset i januari i år. Tidigare har de haft ateljé och verkstad på hemmaplan, antingen i garage eller förråd, eller haft tillgång till öppen verkstad. Trots att det funkar att ha sitt skapande nära hemmet menar båda att det är mer inspirerande att ha en faktisk ateljé. En ateljé på riktigt.

Sus: Det är betydelsefullt att gå in i ens egen värld.

Anna: En egen ateljéplats utanför hemmet öppnar upp för inspiration. Jag vill också testa att göra stora skulpturer. Över lag bara arbeta stort är härligt. Att kunna bre ut sig. Det är lite svårt i hemmet.

Efter en lång diskussion om snabbast, eller enklaste, cykelvägen från Stigberget till Kviberg fortsätter vi samtalet om vikten och betydelsen av folkhögskola. Både Anna och Sus har gått folkhögskola och vurmar för deras levnad och överlevnad.

Sus: Jag går en kurs i Mullsjö just nu och folkhögskola är så otroligt viktiga för så många människor på olika sätt.

Anna: Så är det verkligen. Och det går ju rötter tillbaka till 1960-talet med vad folkhögskola betyder, och nu är vi här igen skulle jag vilja säga. För det är ju skillnad idag på vem som söker och vad det är för social grupp som söker sig till konst idag. Människor som inte har pengar söker sig mindre till konst, och då spelar folkhögskola en så stor roll. Där har de en chans och där finns det människor som värnar om dem. Alla ska med även om man är tilltufsad

Sus: Konst och skapande har så många olika funktioner. Jag är ju ingenjör i botten och skapande har varit mitt andrum, min avkoppling. Man får använda en annan del av hjärnan och jag tror det är livsnödvändigt oavsett om man sjunger i kör eller gör något annat.

Anna: Lust!

Sus: Precis, lust att hitta på andra saker. Det är inte så prestationsbaserat heller som ett jobb annars kan vara. Jag drivs av lust, det får inte bli något krav eller stressad. Kravlöst.

Anna: För mig är det också viktigt med amatörismen och att vara fri. Jag gör det här bara för skoj vilket i sin tur leder till att de professionella just får vara det och kunna livnära sig på sin konst. Vi behöver varandra.

Anna: Konsthantverk är också konst och det är viktigt att höja upp det. Det är fritt och kreativt men kräver även kunskaper och insikter. Det är viktigt med konsthantverk och inget som ska gömmas undan. Det handlar ju också om kvinnors konst.

Kopplingen till östra Göteborg 

Jag frågar om deras koppling till östra Göteborg och hur de hamnade just här i Kviberg. Det började med att Sus dotter har en replokal i huset bredvid och tipsade sin mamma om lediga ateljéplatser. Och eftersom Sus och Anna gör det mesta tillsammans så hakade Anna på. Att konstrundan kom in i deras liv var tack vare en jobbarkompis till Sus som bor i området. Den fick höra om att Sus och Anna har ateljé i Kviberg och tipsade då om att de måste vara med på konstrundan. Det är första året som de är med på vår konstrunda, men inte först gången som de ställer ut. För längesedan hittade de ett kafé i Linnestaden som de kunde hyra en helg. 

Sus: Det var så fult därinne så vi ägnade en hel dag åt att tömma allt, ta ner saker på väggarna och sätta upp lakan på väggarna. Sen hade vi utställning där själva. Vi bjöd på kaffe och bullar och det kom jättemycket människor.

Anna: Men det blev så fint sen när vi var klara! Och det var kul!

Nu är det snart dags igen för radarparet att ställa ut sin konst och förhoppningsvis få fler i området att bli intresserade av konst eller eget skapande. Att konstrundan finns i området tycker båda är jätteviktigt, både för boende och för konstnärer.

Anna: För området i sig, som är nybyggt och människor som inte riktigt känner varandra och är lite lost in space, så är det jätteviktigt att det inte bara är butiker utan att det finns något att komma iväg på och göra. Att det händer något inte bara i stan utan aktiviteter även här. Folk vill ha saker att göra. Folk vill hitta på någonting. Sen är ju de flesta inte med i något galleri eller ställer ut så det är jätteviktigt även för konstnärerna här i området.

Anna: Man får ju en helt annan uppfattning om hur det är att skapa så det kan bli ringar på vattnet på något sätt. Och att det blir något mer som inte bara är professionella som jag pratade om tidigare. Nu får amatörerna plats!

 
Anna målar på sin stora tavla. Den görs i olja och påminner om havet. Sus jobbar vidare med sin lampfot i lera. 

Jenny

Andra besöket är hos Jenny och hennes hörna på övervåningen. Fredagen börjar gå mot lunch när jag besöker henne och vi slår oss ner direkt för att prata om konst i östra delarna av Göteborg och konstrundans betydelse för området.

Redan som barn var Jenny en van besökare av utställningar och konstrundor och satt ofta i sin mammas ateljé som också är konstnär. Hon har salta pinnar i blodet, med andra ord. Hon ritade och målade fram till tonåren någon gång, men runt 25 års ålder så stod hon vid ett vägskäl och funderade på vad hon skulle göra. Trots att hon är sprungen ur en konstnärsfamilj så har det inte funnits någon förväntan. Snarare stöttning och lärdomar. Hennes mamma tyckte inte att hon skulle hålla på med konst utan snarare försöka hitta något mer lukrativt och ekonomiskt stabilt.

Jenny: Jag tänkte, ”vad kan jag och vad är jag bra på, jo jag kan måla.” Så då sökte jag in till grundläggande utbildning på KV konstskola. Därefter har jag studerat lite på universitet och byggt på mitt akademiska bland annat med konstvetenskap och teologi. Jag använder mycket inspiration från akademiska in i min konst.

I synnerhet är det akvarell som Jenny använder, men på det senaste har oljan fått ta alltmer plats. Hon visar mig en pågående målning som är just i olja. Tunna fina streck letar sig fram på duken.

Jenny: Det är väldigt kul med olja, jag trodde det skulle vara svårt men det är faktiskt mycket lättare än vad jag trodde. Det är väldigt fritt material, man kan måla tjocka lager, tunna lager, blanda ut på olika sätt, jobba med sättningen på duken.

  
Akvarellmålning av Jenny.

Sedan 2012 har Jenny bott i Östra Göteborg. Först i Bergsjön, och sedan ett par år tillbaka i Gamlestaden. Ateljéplatsen är hennes första och hit flyttade hon så sent som i somras, men hennes anknytning till huset sträcker sig dock längre bak än så.

Jenny: Jag var faktiskt med när de öppnade upp det här stället när jag precis hade flyttat till Bergsjön. Huset skulle säljas av och kommunen visste inte vad de skulle göra med det och vem som var rimlig att ta över. Så det bjöds in folk som kunde komma med förslag, främst från kulturmänniskor. Då höll jag på mycket med musik och tänkte att jag och min kompis kunde ha en replokal här. Vi var här och kollade och gillade verkligen stället, så vi ansökte om att få en replokal uppe i loftet. Men det blev inget med det och jag släppte hela tanken på att ha replokal eller ateljéplats. Sen *bara* 12 år senare är jag tillbaka!

Konstrundan är inne på sjätte året och med det årliga arrangemanget får området ett uppsving. Förhoppningsvis gör det att fler personer upptäcker området, menar Jenny.

Jenny: Med konstrundan så börjar det hända saker i området. Förmodligen vet inte så många om att det finns ateljéer och även lediga ateljéplatser här. Det är lite synd, det är väldigt fint härute, men för många kanske det ligger lite avigt. Gamlestaden är ett häftigt område och konstrundan hjälper till att lyfta området. Det börjar bli poppis här. Det är lite som nya Majorna! 

 
Till vänster akvarell med många känslor, till höger en påbörjad olja som är Jennys nuvarande projekt. 

Erika, Karin, Terése

Tredje och sista besöket är hos Erika, Karin och Terése. Innan vi sätter oss ner och pratar får jag kika på deras ateljéer. Jag börjar på nedervåningen hos Karin och Terése. Erika går en våning upp till sin ateljé så länge.

Karin och Terése delar på ett litet rum och trots den lilla ytan och många sakerna är intrycket välstädat. Och trots att det är välstädat ursäktar de röran, men jag försäkrar om att jag har sett värre. Golvet lever sitt eget liv med utbuktningar. Det är lite otympligt med ett oberäkneligt golv, men även ganska charmigt. Terése visar mig ett gäng av hennes målningar, och Karin passar på att jobba lite på sitt pågående projekt som är en stor och färgstark målning.

 
Karins abstrakta och färgglada alster möter Teréses djupa skogar.

Jag smyger upp en våning till Erika. Hennes senaste projekt var att köpa ramar på loppisar och rama in hennes verk. Gamla ramar är oftast väldigt vackra i sig och förstärker konstverket som får bo i ramen. Sen går det ju alltid att göra om ramen så den passar konstverket bättre, om så önskas. Antalet ramar har däremot blivit lite för stort, så nu är det köpstopp erkänner Erika.

 
Ordning i röran hos Erika. 

När jag fått se mig runt hos alla tre slår vi oss ner i ett smalt kök. Jag får veta en hel del om huset och dess historia, och hur knepigt det kan vara att hänga upp konst i ett hus där de inte får spika i väggarna hur som helst. Vi börjar från start hur det egentligen kommer sig att de tre är konstnärer.

Terése: Det var som att något flåsade mig i nacken och jag hade sådan lust att måla! Men jag visste inte hur, och jag hade inga grejer men jag såg alla andra och kände jag vill också. Jag gick en målerikurs och tog med min mamma för jag vågade inte åka själv. Sen var jag fast. Jag tänker inte på något annat. Jag målar i huvudet hela tiden, ser motiv. Nästan så att det är stressande!

Karin: Jag har alltid målat egentligen och det har alltid varit en stor del av mig och jag har också utbildat mig inom konst och design. Numera jobbar jag inom design men har en rad utbildningar inom konst i bagaget. Men måleriet är en viktig pusselbit och min främsta fritidssyssla som har tagit mer fart de senaste åren egentligen.

Skapandet: ett före och ett efter

Terése: Vad tänkte jag på innan? Så har jag tänkt! Måleriet tar upp så mycket av mina tankar och ändå målar jag knappt fem procent av all tid som jag tänker på måleri. Det är nästan knäppt…

Erika: Jag känner igen det! Jag gick hos en kvinna i fem år, en dag i veckan. Hon var alldeles underbar, bakade och höll på inför varje tillfälle. Och något av det första hon sa var ”Nu Erika, så vet du. Från och med nu när du börjar med detta kommer du se världen på ett helt nytt sätt, jag lovar dig!” Och det stämde! Det är nästan så jag ryser. Man ser verkligen saker på ett helt nytt sätt, med färger och former och allt.

Terése: Det är så många som säger att de har något kreativt inom sig men inte vet hur de ska få det ur sig. Så hade jag ju det också. Så det jag alltid tipsar alla om är att gå en kurs, få det att sätta i gång, bara lyfta pennan. Det är som att man är rädd för att skapa och känna press vad andra ska tycka. Men det är ju bara att köra!

Erika: Jag experimenterar mycket och jobbar gärna med återbruk och återvinning. Det är nästan så jag blir lite manisk! Jag snöar in på något väldigt mycket, nu senast ramarna då. Jag kom ihåg som liten hur jag bara kunde ligga och titta på konst. Vi hade en tavla där hemma som var som tre bergstoppar i olika färger. Och jag kunde titta på den här tavlan hur länge som helst och drömma mig in i fantasierna. Det tyckte jag var väldigt spännande som liten. Och det sitter kvar!

När Erika blev sjukskriven från sitt jobb så gjorde hon något drastiskt. Hon tog tjänstledigt ett år och gick en konstutbildning på en folkhögskola utanför Kungsbacka.

Erika: Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag var så nervös för att göra detta. Man har sitt jobb och trygghet med rutiner och pengar men jag kände verkligen att jag måste bara göra detta. Lätt var det inte för det var också mycket åsikter från andra. Men det var helt underbart. Efter det kände jag att jag vill ha en egen ateljé. Först var jag på Kvibergsnäs Landeri här i närheten, sen fick jag på något sätt nys om det här och sen hamnade jag här helt enkelt.

 
Terése bläddrar bland sina akvareller och Karin passar på att lägga lite nytt.

Gamla i gemet när det kommer till Konstrundan

Karin och Terése har känt varandra länge, även innan de började måla, och har hållit ihop genom allt. Sedan Konstrundans första upplaga har de varit delaktiga på ett eller annat vis. I början var de med i planeringsgruppen som startade hela projektet, och därefter har de ställt ut varje år. I år är däremot första året på Ateljé Götamässen.

Terése: Bara några år efter att jag hade börjat måla så startade konstrundan och det kändes inte som att jag passade in på en konstrunda för jag var ju fortfarande så pass ny. Men vi bara körde och det var som en morot för att faktiskt skapa något på riktigt. Det är så otroligt kul att se vad andra ser när de ser ens grejer. Folk ser så olika grejer och upplever det olika. Det ger väldigt mycket.

Karin: Måleriet har fått en skjuts av Konstrundan. Det är så viktigt att ta del av ett sammanhang och träffa andra verksamma i området. Och att möta folk på plats och få visa upp sin konst och diskutera den. Det är en stor drivkraft.

Terése: Att lyfta kulturen i olika områden är så himla viktigt. Det är stor mångfald i konstrundan och det känns fint.

Erika: Man hör ju från boende i området som tycker att det är kul att det händer något mer än bara sportaktiviteter. Det är ju också trevligt, men detta är ju något annat.

Reflektioner i regnet

På vägen hem i ett duggregnande Göteborg funderar jag på mina möten med konstnärerna. Än fast de alla inte riktigt känner varandra än har de flera gemensamma nämnare, förutom att vara konstnärer, såklart. Det jag tänker på är passionen och lusten för skapandet, oavsett på vilken nivå eller hur resultatet blir. Dessutom har alla en stark drivkraft i att utveckla huset och verksamheten i sig, och se området blomstra. 

Adress till Kompani 415 och Ateljé Götamässen: Marketenterivägen, 1–3, Kviberg

Närmsta hållplats: Kviberg, Kvibergsskolan

Med på intervjuerna var: Anna Pallarp, Susanne Ekstedt, Jenny Granat, Erika Meyer, Karin Verdoes och Terése Arvidsson. Verken som syns på bild är gjorda av nämnda konstnärer.

Text och bild: Malin Fallgren, kommunikatör på Kulturförvaltningen Göteborgs Stad