Fris över bokstaven A:s utveckling

/

I förhistorisk tid ristade och målade människorna sina budskap i den hårda stenen. Djurbilder, jaktscener och andra motiv som återfunnits på klippväggar och stenhällar – t ex hällristningar som det finns så gott om bl a i Bohuslän – berättar om tidens kärva liv. (A)

Egypternas dekorativa hieroglyfer är också en sådan bild- och idéskrift.

Många av våra bokstäver står som tecken för det ljudvärde, som inledde det ursprungliga ordet. ”Aleph” som är det första tecknet i det semitiska alfabetet, betyder boskap, och ur grottmålningens tjurbild uppstod idéskriftens tecken för boskap. (B)

Detta övergick – så tror man – till ett fonetiskt tecken. (C) 

Vänder man bokstaven A upp och ner finner man bilden av ett tjurhuvud med nos, horn och panna. Liknande jämförelser kan göras med många av alfabetets tecken. Bildskriftens förvandling till ljudskrift så att ett färdigt alfabet uppstår är en av mänsklighetens underbaraste uppfinningar.

Fenicierna, ett semitiskt handelsfolk, överförde skriften till Grekland, där tecknen omformades och nya tillkom, bl a tecken för vokalljud. Grekerna införde också bruket att skriva från väster till höger. (D)

Tidigare hade man skrivit i motsatt riktning ävensom oxplogvis (bustrophedon), d v s varannan rad från vänster till höger och varannan från höger till vänster, varvid även bokstäverna vändes i skrivriktningen.

Till de grekiska kolonierna på den italienska halvön överfördes skrivkonsten omkring 900 år före Kristus och tecknen undergick ånyo en förändring för anpassning till det latinska språket. Vid tiden för Kristi födelse hade romarna skapat ett majuskel (storbokstavs-) alfabet med säregen skönhet och klarhet. Det var en monumentalskrift, ofta använd i förening med äremärken, triumfbågar, gravvårdar och dylikt. Det romerska majuskelalfabetet är det fulländade slutet på en lång utvecklingslinje, men utgör också början till en ny och fascinerande epok. (E, F)

Till vardags använde romarna en skriftform, som var baserad på den romerska storbokstaven. Man skrev på vaxtavlor, varvid såväl underlag som skrivverktyg, i samband med en naturlig strävan mot snabbare skrivsätt, bidrog till förändring av majusklernas ursprungliga form. Bokstäverna förenklades och en övergång till småbokstäver skedde successivt. Så uppstod Uncialen eller Scriptura Uncialis. (H)

Den var mycket lätt att skriva och blev under flera sekler den förhärskande bokskriften. Det var i kyrkans hägn de flesta böcker framställdes – år 313 hade kristendomen genom kejsar Konstantin blivit statsreligion; uncialen kom att bli en kristenhetens speciella skrift.

När romarriket splittrades omkring år 470 fördes skrivkonsten ut över Europa och skriften fick i fortsättningen nationella särdrag. I Irland uppstod en intressant variant av uncialen, den iriska halvuncialen, och i Frankerriket skapades genom en skriftreform, dikterad av Karl den Store, den karolingiska minuskeln (=småbokstäver), som var i allmänt bruk från 700-talets slut till och med 1200-talet. (I)

Mot mitten av det tolfte århundradet, då gotiken föddes i Frankrike, skedde en förändring. Här möter vi sambandet mellan arkitektur och skriftform särskilt starkt framhävt. Det ligger något av de gotiska katedralernas uppåtsträvande, brutna linjespel över de enskilda bokstäverna. (K)

Skriften blir stramare och tyngre – en form skapad för medeltidens tankevärld. Liksom man i den gamla lapidarskriften ser en avbild av det romerska rikets storhet och makt, finner man medeltidens stängt religiösa livsåskådning förborgad i den gotiska skriftens brutna arkader.

Omkring år 1440 uppfann Johann Gensfleisch zum Gutenberg boktryckarkonsten. När han skapade sina trycktyper utgick han från samtida handskrifter och försökte så långt det var möjligt efterlikna dessa. (J)

För den 42-radiga bibeln använde Gutenberg inte mindre än 290 olika trycktyper, dels för att nå ovannämnda resultat, dels för att genom utbyte av smalare eller bredare bokstäver få jämna ordavstånd i raderna och därmed en vackrare satsyta. Om man tar i beaktande att den gutenbergska bibeln, i två band, omfattar över 1200 sidor, där varje sida är uppdelad i två spalter, förstår man vilket oerhört tidskrävande och tålamodsprövande arbete dess framställning måste ha inneburit. 

Under renässansen återuppstod idealen från den klassiska forntidens dagar – renässans betyder pånyttfödelse. Som en protest mot medeltidens dogmatism växte den fram med nya och friska synpunkter på konst och litteratur och präglad av en stark livskänsla. På nytt upptäckte renässansmänniskan de antika formernas skönhet. (M)

En rad av kulturhistoriens märkligaste gestalter träder oss till mötes under denna tid: inom konsten Botticelli, Rafael, Leonardo da Vinci, Tizian och Michelangelo och inom litteraturen Dante, Petrarca och Boccaccio. Renässansen var även uppfinningarnas och upptäckternas tidsålder. Johann Gutenberg uppfann boktryckarkonsten, Christofer Columbus och hans medbröder gav sig ut på upptäcktsfärder jorden runt. 

När renässansens humanister på nytt väckte intresset för den klassiska litteraturen, väckte de också behovet av en ny skrifttyp. Den gotiska skriften, som de fann rå och barbarisk, svarade inte mot innehållet i de böcker som nu utgavs. Det romerska majuskelalfabetet sammanställdes med den under 700-talet skapade karolingiska minuskeln till en ny skriftform, Littera antica, den gamla skriften. (N, O)

Med denna humanisternas handskrift som förebild vid trycktypsframställningen inledde renässansens boktryckare och stilskärare under 1400-talets senare hälft en av de stora epokerna i boktryckarkonsten.

Det var i norra Italien som den humanistiska handskriften växte fram i början av 1400-talet. Ett bland de stora namnen som nämns i samband med dess tillkomst, är den florentinske humanisten Poggio Bracciolini. Hans bokstäver var präntade i en disciplinerad anda med omsorgsfull detaljbehandling och måste ha varit tämligen tidskrävande att utföra. Denna nya bokstavsform spreds snart vida omkring, och i de italienska skrivstugorna och klostren nådde den med bokskrivarnas ökade kalligrafiska skicklighet sin fullkomning i skönhet.

Ur denna upprättstående handskrift utvecklades, genom behovet av en mera snabbskriven bokstavsform, en lutande och betydligt smalare skrift, den humanistiska kursiven eller Corsiva Humanistica. (P)

Den påbjöds som officiell skrift i de påvliga kanslierna och hade under den upplysningstid som renässansen innebar, vid sidan av den upprättstående skriften, en given plats som bokskrift. Under 1500-talet utgavs en mängd läroböcker i konsten att skriva ”Corsiva cancellaresca” som den även benämnes, av sådana framstående skrivmästare som Ludovico Vicentino (Arrighi), Antonio Tagliente, Giovanbattista Palatino, Vespasiano Amphiareo med flera. Den första läroboken som historien känner på detta område är Ludovico Vicentinos ”La Operina” som utkom år 1522. 

Efter de stora utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum och genom de rika fynd man där gjorde återuppväcktes antikens ideal såväl inom konst som litteratur. En ny konststil, Nyklassicismen, utformades under 1700-talets slut. Det var en stil som bröt mot barockens och rokokons sirlighet och dekorationslusta. Antikens meanderornament, akantusblad och lagergirlanger fördes in i bokkonsten. (Q)

Nyklassicismens stränga och högtidliga formideal överfördes också till skriften. Bokstäverna blev genomgående högre och smalare, staplarna ännu kraftigare och hårstreck och schatteringar ytterst tunna. (R)

Den nyklassicistiska antikvan eller Nyantikvan nådde sin vackraste och renaste form i de trycktyper som skapades av Giambattista Bodoni, Firmin Didot och Justus Erich Walbaum.  (S)

Den tekniska utvecklingen under 1800-talet förde med sig en markerad tillbakagång för konsthantverket. Den nedärvda känslan för gott hantverk undanträngdes alltmer av maskinerna och ett rationellt tänkande. (U)

Varuströmmen från den under 1800-talet allt mer växande industrin hade hastigt skapat ett stort behov av nya former och dekorationsmöjligheter. Den litografiska tryckmetoden hade mycket snabbt utvecklats och litografen kunde – helt i linje med de formupplösande tendenser som rådde inom konst och konsthantverk – följa det fria skapandets idé. (T)

Bland de konstnärer som gick till storms mot det förfall som under 1800-talet inträtt inom konst och konsthantverk, framträder på ett särskilt sätt William Morris (1834-1896). Denne mångsidigt begåvade engelsman var verksam som arkitekt, konsthantverkare, målare och författare. Han beundrade mycket medeltida skrivkonst och kalligrafi, själv präntade och illustrerade han flera böcker för hand. Som boktryckare hämtade han inspiration främst ur arbeten av 1400-talets boktryckare, såsom Schöffer, Mentelin da Spira, Ratdolt med flera. (M)

Samtidigt med Morrisrörelsen utvecklades i Tyskland en ny smakriktning, Jugend, som i Frankrike gick under namnet l’art nouveau. Otto Eckmanns antikva, framställd hos Gebr. Klingspor i Offenback, är inom den typografiska sektorn ett utmärkt exempel på Jugendstilens formvilja. (V)

Den allt snabbare fortlöpande tekniska utvecklingen och den förändring av samhällets sociala struktur som skedde under 1900-talets första decennier, förde med sig en helt ny livssyn – en ny kulturepok, som brukar betecknas med ordet Funktionalism. De innebar en definitiv brytning med de äldre historiska konststilarna. Istället försökte man tillvarata de skönhetsvärden som fanns i teknikens värld och samtidigt reste man starka krav på bruksföremålens funktion och ändamålsenlighet. (W, X, Y)

Den nya rörelsen fick sitt genombrott i Paris 1925 och i Sverige genom Stockholmsutställningen år 1930.

Dagens skrifttecknare har i sitt skapande arbete att ta lika mycket hänsyn till läsbarhetskravet som till de estetiska önskemålen. Eftersom ännu ingen tycks veta hur den bokstavsform ska se ut, som till hundra procent fyller dessa funktions- och skönhetskrav, föds med jämna mellanrum ständigt nya typsnitt. (Z)

Sökande och nyskapande är en följd av fackmannens behov av att ständigt förbättra men är också ett uttryck för hans längtan efter omväxling. Därtill kommer kravet att bokstavens form – som den alltid gjort – ska tolka och stå i överensstämmelse med dagens formtänkande inom konst, konsthantverk och arkitektur. 

/ Erik Lindegren

Översättning av texter i frisen:

D
En vis man bär rikedomen inom sig

F
Det talade ordet förflyger, den skrivna bokstaven består

I
Alla ting förändras och vi med dem

O
Böcker är skepp som färdas genom tidens oändliga hav

S
Vad du fått i arv från dina fäder, förvärva det för att äga det