Mars månads instagrammare: Axel Danielson, producent och regissör
Publicerad 1 mars 2019
Så här dags förra året handlade Axel Danielsons liv om galor och priser. Inte minst var han och Maximilien Van Aertryck nära att bli Oscarsnominerade för kortfilmen ”Hopptornet”. ”Det var kul att vara på besök i den där världen, men det är knappast målet med att göra film”, säger han.
Vad har du på gång just nu?
− Jag och Maximilien jobbar med en dokumentär långfilm med arbetsnamnet ”Broadcast”. Den handlar om människans relation till kameran, från det att den uppfanns och fram till i dag. Om bildkulturens roll i vårt samhälle och hur det sätt vi använder kameran på också påverkar våra liv. Allt startade när vi gjorde kortfilmen ”Studio 5”, där vi följde med bakom kulisserna på SVT:s nyhetssändningar och visar hur personerna framför kameran går in och ut ur sina roller. Nu ska vi gå vidare med det materialet och föra det samman med andra arkivbilder från streamingsajter, youtube och övervakningskameror.
Jobbar du med fler projekt?
− Ja, jag och Max producerar även Cecilia Björks nya dokumentär som utspelar sig i norrländska samhället Vidsel, i närheten av ett av världens största testområde för missiler och andra vapensystem. Dessutom producerar jag Simon Vahlnes kommande långfilm ”Entreprenören” som ska spelas in i sommar. Det är så vi jobbar här på Plattform, hela tiden aktivt i varandras filmer, överlappande och kollektivt.
Vad betyder det för dig att vara en del av Plattform Produktion?
− Jag har varit här sedan 2005, och är sedan 2012 delägare. Alla här driver sina egna projekt och ansvarar för dem, samtidigt som det gemensamma arbetet ger extremt mycket energi. Vi delar samma grundsyn på samhället, på hur vi kan producera intressanta bilder av samtiden och ingen här räds långa processer. Typiskt för oss är kanske att vi väldigt sällan lägger ner några av de projekt som vi bestämt oss för att göra.
Oavsett möjligheter till finansiering och allt annat som krävs?
− Ja, oavsett. I stället för att lägga ner våra projekt anpassar vi oss till förutsättningarna. Vi vet vad vi vill göra, men inte alltid under vilka former, det kan ändras längs med vägen. Det enda som kan få oss att släppa ett projekt vi bestämt oss för är om vi inte kommer överens internt, till exempel om regissör och producent inte lyckas nå gemensamt synsätt.
Flera av produktionerna från Plattform har blivit enormt framgångsrika, inte minst Ruben Östlunds filmer. Men också er film ”Hopptornet” har fått mängder av utmärkelser och priser. När ni gjorde den, kunde ni då föreställa er att den skulle bli så uppmärksammad?
− Nej, inte alls. Den sortens uppmärksamhet är aldrig målet med att göra film, även om framgången går att använda som ett verktyg för att nå ut. Så när det ändå händer är det bäst att passa på att utnyttja allt det användbara som finns i den delen av filmvärlden.
Vad är då målet med att göra film?
− Att göra intressanta observationer av människan, hur hon relaterar till sin omgivning. Att ha chansen att driva ett intresse och nå ut till andra. Alltihop bottnar i ett eget intresse för hur världen ser ut. Mina drivkrafter handlar mycket om att genom mitt yrke undersöka och upptäcka saker, och sedan få visa det för andra. Jag tycker det är oerhört lustfyllt.
Din väg in i filmbranschen – hur såg den ut?
− Jag började egentligen som heltidsbrandman i Kristianstad. Jag gjorde vapenfri tjänst inom brandkåren och kände att yrket var ett sätt att kunna göra något gott. Men samtidigt gjorde jag filmer vid sidan av brandmansjobbet, så jag sökte till filmhögskolan, kom in och flyttade till Göteborg. Att man kan jobba med att uttrycka sig har alltid varit självklart för mig.
Hur kommer det sig?
− Pappa var fotograf, journalist och skrev böcker, och jag växte upp i ett kollektiv där de flesta arbetade kreativt på något sätt. Brandmansjobbet var nog mitt sätt att göra tvärtom, att välja ett så konkret yrke som möjligt.
Hur ser du på Göteborg som filmstad?
− Det är en fantastisk filmstad! Här pågår de mest intressanta samtalen – och det är ju rätt fantastiskt att det som pågår i Göteborg når det absoluta toppskiktet i världen i form av festivaler, samarbeten och uppmärksamhet. Kanske kan det ibland vara en fördel att befinna sig lite i periferin samtidigt som vi har de nätverk som behövs här. Vi har flera starka samarbetspartners här i stan som bygger på långsiktiga relationer där man ger och tar. Det fungerar bra för oss, jag önskar inte att jag bodde i någon annan stad i världen.
Är det något du saknar?
− Det skulle i så fall vara olika typ av visningsrum för filmer som inte är dagsaktuella. Vad händer när en film är klar, när det har gått en tid? Hur tas den då om hand? Biografkulturen är extremt pressad i dag och nya filmer visas bara under kort tid. Fokus ligger på det allra senaste, vilket skapar en viss stress. Vill vi ha en kultur kring film och rörlig bild, måste vi bli bättre på att visa och kurera sammanhang där film inte enbart blir färskvara.
Vad kan vi förvänta oss av dig som mars månads instagrammare?
− Ni kan förvänta er en ganska ovan sociala-medier-persona. Men en hel del rörlig bild!
Text och foto: Camilla Adolfsson
Fakta/Axel Danielson
Gör inom film: Producent, regissör och delägare i Plattform Produktion.
År i branschen: 14
Starkaste branschminnet: ”Det finns ett par scener i Rubens ’Gitarrmongot’ från 2004 som har en väldig betydelse för mig. De här scenerna spelade vi in på morgonen den 16 juni 2003, den dagen min pappa Jan Danielson hittades död på ett hotellrum i Sundsvall. Den tiden som finns inkapslad i scenerna innehåller tiden, de få timmar, då ingen visste att min pappa var död. Den rörliga bilden är fantastisk på denna typ av inkapsling av tid och rum.”
Favoritfilm: ”Just nu är det ’Säsong’ av John Skoog, som hade premiär i tävlingen på Göteborg Film Festival. Den utspelar sig på skånska landsbygden och har några av de bästa spelscener och kameraarbete jag sett på väldigt länge. Det är en kompromisslös film som ger mig energi att skapa egna bilder av tillvaron.”