”En man som heter Ove” och ”Molanders” är några av de filmer och tv-serier där Moa Olsson har satt roller. I oktober är hon Filmkontorets gästinstagrammare.

Oktober månads instagrammare: Moa Olsson, casting director

Hon beskriver en provfilmning som en ”jättekonstig anställningsintervju”. Som casting director gör Moa Olsson sitt bästa för att få nerviga skådespelare att slappna av i situationen. ”Mitt jobb är att få dem att prestera så bra som det bara går”, säger hon.

Vad har du på gång just nu?
− Under oktober kommer jag att jobba mycket med reklamfilm och hålla i workshops och föreläsningar, både för teaterstudenter och yrkesverksamma skådespelare. Exakt vilka företag det handlar om kan jag inte avslöja, det är som alltid oerhört hemligt. Dessutom trillade det just in en ny dramaserie som jag också ska jobba med den här månaden.

Berätta om ditt jobb som casting director. Hur gör du för att hitta rätt skådespelare?
− I första hand använder jag redan givna kanaler och har många skådespelare i mitt register. Någon kanske har varit och provfilmat för mig tidigare, men inte fått en roll i den produktionen. Då kan det hända att den personen passar in i något annat, senare. Ibland får jag ge mig ut och leta. Särskilt när det gäller barn kontaktar jag då och då förskolor och skolor, eftersom de är betydligt svårare att ha i ett register. Barn växer och är ”färskvara”.

Vilken är den största utmaningen med jobbet?
− Att hitta balansen mellan nya ansikten och etablerade skådespelare. Branschen är ofta styrd av kända namn och man jagar tittarsiffror. Men som castare är det oerhört roligt att hitta nya talanger och att få ge någon chansen. Jag tror de flesta castare har den ambitionen.

Kan du ge exempel på någon gång du känner att du har lyckats med det?
− Jag har jobbat med SVT:s nya dramaproduktion ”Vår tid är nu”, där dyker det upp en hel del nya ansikten. Och så Vera Vitali förstås. Jag är oerhört stolt över att ha hittat henne till ”Hinsehäxan”, som blev hennes genombrott. Det var en extremt svår roll. Vi vände på varenda sten i den aktuella åldersgruppen för att hitta rätt.

Att bli rollbesättare eller casting director är sällan svaret på frågan ”vad vill du bli när du blir stor?”. Det finns inte heller någon självklar utbildning. Hur hamnade du i yrket?
− Jag var nördig ganska tidigt. Gjorde konstfilm och hade ett stort filmintresse som liten. Redan som 16-åring flyttade jag från Tjörn till Gotland för att gå på filmgymnasium. Sedan kom jag tillbaka till västkusten och gick på IHTV, med siktet inställt på regi. Ganska snart hamnade jag på SVT och började jobba med casting.

Släppte du dina regidrömmar då?
− Nej, inte alls. Jag vill fortfarande regissera film, och personregi är ju det jag jobbar med på daglig basis. Vid varje provfilmningstillfälle slipar jag mina regiverktyg. Jag älskar det där mötet som uppstår och får massa energi av det.

Du jobbar med både reklamfilm och dramaproduktion. Vad är största skillnaden?
− Det beror förstås på vilket varumärke det är, men generellt handlar jobbet mer om yta när det gäller reklamjobb. Jag får oftast tydligare direktiv i form av ”den här looken letar vi efter”. Att stå för castingen till en dramaserie är för det mesta mer kreativt, i alla fall utifrån ett konstnärligt perspektiv.

Hur upplever du klimatet för rörlig bild och film i Göteborg?
− För mig är det jättebra att arbeta här. Många gånger sätts huvudkaraktärerna av bolag i Stockholm och sedan tar jag över när de kommer hit och filmar. Men visst skulle det vara kul om fler produktioner utgick härifrån. Det är många kreatörer här i stan som inte får chansen.

Vad kan vi förvänta oss av dig som september månads instagrammare?
− Jag hoppas på att kunna ge en inblick i en castares vardag, dela med mig av reflektioner och funderingar så att folk ska förstå hur vi jobbar och hur vi tänker.

Text och foto: Camilla Adolfsson

Fakta/Moa Olsson

Gör inom film: Casting director i egna företaget Castingverket
År i branschen: 9
Bästa branschminnet: ”När vi gjorde tv-serien ”Svaleskär” filmade vi sent ute vid fyren på Tistlarna för att få mörkertimmar. Vi åkte ribbåt dit och oftast var det ett äventyr bara att ta sig hem på vågorna i natten. Men en sommarnatt minns jag speciellt. Himlen var rosa och havet för en gång skull alldeles stilla. Kaptenen saktade ner och vi gled fram för att titta på alltihop. Det var en magisk stund tillsammans med ett filmteam som blivit som en familj. Det värmer i hjärtat att tänka på alla glada ansikten i överlevnadsdräkter den natten.”
Favoritfilm: ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. “Den är en fantastisk blandning av hjärta, poesi och originalitet. Det är ett vackert hantverk och oväntad casting”.

http://www.instagram.com/filmkontoret