Kulturmiljöer av riksintresse

Riksintressen i praktiken

Göteborgs innerstad är ett riksintresse som innehåller olika spår från 1600-talet och fram till i dag. Staden som är attraktiv för såväl boende som verksamheter och service utsätts ständigt för förändring. I dag innehåller många av Sveriges städer delar som är av riksintresse. Att förtäta staden genom att bygga tätare på höjden eller på grönområden, kan vara bra om det ingår i en tydlig vision om hur staden bör förbättras och utvecklas. Riksintressena bidrar till att bredda en sådan diskussion och säkra vissa intressen.

Målet med riksintressen är att låta nationella intressen få genomslag i den fysiska planeringen på lokal nivå, vilket kan vara en utmaning då kommunerna idag har planmonopol. Riksintresset för kulturmiljön erbjuder ett utrymme för dialog, som även inrymmer eftertanke och avvägningar.

Begreppet riksintresse understryker att all planläggning ska ske under hänsynstagande till viktiga intressen som är gemensamma för hela landet. Avsikten är att nationellt utpekade intressen ska tillgodoses i den kommunala fysiska planeringen och i andra beslut om ändrad markanvändning. Riksintressena är ett inspel i olika planeringsprocesser där deras värden och potential för en hållbar utveckling analyseras och tolkas. Tolkningen i det enskilda fallet förutsätter dialog och samverkan i syfte att identifiera kvalitativa lösningar som håller över tid.

Lagar som reglerar riksintresset

Bestämmelser om riksintresse finns främst i miljöbalken, plan- och bygglagen samt hushållningsförordningen. Definitioner och förhållningssätt finns i miljöbalken. Områden som är av riksintresse för kulturmiljövården regleras i 3 kap. 6 § miljöbalken (1988:808).

"Mark och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet ska så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön" . Riksintresse enligt 3 kap. 6 § miljöbalken.

Miljöbalken innehåller bestämmelser om hur avvägningen mellan olika önskemål om att använda mark- och vatten ska ske. Bestämmelserna innebär att ett utpekat riksintresse inte får påtagligt skadas av anspråk i samband med ändrad mark- eller vattenanvändning. Det övergripande målet med miljöbalken är att främja en hållbar utveckling.

Regler för tillämpning finns i även plan- och bygglagen. I 3 kap. 4 § PBL framgår att kommunen ska redovisa hur riksintressena ska tillgodoses i den kommunala planeringen, detta görs i huvudsak i kommunens översiktsplan.

Delat ansvar

Hanteringen av riksintressen är en angelägenhet för både stat och kommun. Ansvarsfördelningen mellan de olika myndigheterna framgår av förordningen om hushållning med mark och vattenområden (SFS 1998:896). Enligt förordningen är det Riksantikvarieämbetet som bedömer om ett område är av riksintresse för kulturmiljövården enligt 3 kap. miljöbalken. Områden av riksintresse pekas ut i en process där såväl statliga centrala myndigheter som länsstyrelser och kommuner är delaktiga. De utpekade riksintressena ska hanteras i kommunernas översiktsplanering och i det arbetet är det länsstyrelsen som företräder de statliga intressena i dialog med kommunen.