Nytt poddavsnitt om digital undervisning på distans under en pågående pandemi

Publicerad 30 april 2021

Covid-19 pandemin har satt sina spår i nya rutiner både på plats i grundskolan, i hur undervisningen genomförs och för möten mellan elever, lärare och vårdnadshavare. I detta avsnitt gästas Skolverkstan av Kerstin Danared och Olof Rosén, högstadielärare på Lindåsskolan i Billdal. Samtalet handlar om digital undervisning i grundskolan i praktiken. Hur den fungerar, hur man arbetar, hur det blir kvalitet i undervisningen och situationen med distansundervisning på grund av covid-19 pandemin.

Lyssna på avsnittet här.

Digital undervisning på distans under en pågående pandemi (podbean.com)


Här är transkriberingen av poddavsnittet. Det betyder att poddavsnittet går att läsa som ren text.

Podcast Skolverkstan, avsnitt 12

BR: Bengt Randén
KD: Kerstin Danared
OR: Olof Rosén

Intro: Skolverkstan är en podd om lärande i Grundskolan i Göteborg. Vi vill lyfta fram tankar om kvalité, ansvar, styrning och likvärdighet för att öka elevers lärande. Podden ska inspirera både dig som jobbar inom skolvärlden men även dig som är intresserad av skolfrågor. Varje avsnitt har ett tema och en gäst.

BR: Ja då får jag hälsa alla varmt välkomna till ett avsnitt till här i Skolverkstan. Podden där vi vill lyfta perspektiv på skolutveckling och skolförbättring med olika centrala, viktiga frågeställningar. Idag ska vi prata om kvalité på undervisningen, med fokus på hur distansundervisningen och digitaliseringen har påverkat och påverkar skolan och elevers lärande. Vilket ju är högaktuellt just nu. Med mig idag har jag Kerstin Danared och Olof Rosén som båda är lärare från Lindåsskolan i Billdal här i Göteborg. Innan vi kommer in på själva området tänkte jag att ni kan presentera er lite kort om vad ni undervisar och lite kort om Lindåsskolan.

KD: Jag heter Kerstin Danared och undervisar i svenska och SO. Just nu har jag sjuor och åttor. Jag har jobbat på Lindåsskolan i två år och tog min examen för två år sen, så jag är lite ny. Det är väl ett perspektiv jag har.

OR: Jag heter Olof Rosén och har jobbat på Lindåsskolan i tre år lite drygt. Men jag har jobbat i grundskola i staden i kanske. Jag jobbar med matte och NO och har sjuor just nu. Men jobbar med sjuor, åttor och nior hela tiden. Jag vet inte om jag är gammal, men lite erfarenhet har jag väl i alla fall.

BR: Vill ni säga något särskilt om skolan?

OR: Lindåsskolan är en f-9 skola med ungefär 700 elever. På högstadiet går det ungefär 220 elever i dagsläget. Det är motiverade elever, engagerade vårdnadshavare och legitimerade pedagoger. Skolan ligger på gränsen till Göteborgs kommun, så när man kan komma. Så vi kanske ligger lite utanför ibland i hur man upplever det. Det är långt för eleverna att exempelvis åka in och göra ett studiebesök i stan. Då är det ett halvdags- eller heldagsprojekt med busar och transport.

BR: Vi kastar oss in i dagens tema här tänker jag. Hur tycker ni som lärare, som är mitt i det här arbetet varje dag och möter eleverna, att det har fungerat att undervisa digitalt på distans under denna extremt ovanliga tid som vi befinner oss i?

KD: Jag tycker det går bra. Just nu känns det som att alla är inkörda på de digitala verktygen. Det går snabbare och är mer effektivt nu till skillnad från i början. Generellt sett tycker jag det går bra. Samtidigt som de negativa konsekvenserna med den digitala undervisningar börjar märkas ganska mycket.

BR: Vad tänker du på då?

KD: Jag tänker på att det är svårt med likvärdig undervisning digitalt. Dels att elever som behöver extra hjälp, stöd och anpassningar, elever som har svårt att koncentrera sig i normala fall har det ännu tuffare nu. Vi har tagit in de elever som behöver den typen av stöd in till skolan, så de är på plats. Men det är många i en klass som har svårt att koncentrera sig. Så skillnaden mellan eleverna tycker jag ökar. För de elever som digital undervisning passar utmärkt för, de kan redan koncentrera sig väldigt bra sedan innan.

BR: Detta kommer vi se konsekvenser på framöver.

KD: Ja det tror jag. Det är svårt med likvärdighet som det är. Likvärdig undervisning går inte att ha om det är några elever som det laggar för hela tiden. Det finns ingen tillräckligt bra uppkoppling. Sedan har vi inte det problemet på vår skola så mycket, men det har jag kollegor på andra skolor som vittnar om familjer som inte har internet och de förutsättningarna.

OR: Jag tycker också det fungerar väldigt bra under omständigheterna får jag ändå säga. Det var ju tvärt kast i övergången till distans. Man pratar ofta om att barn idag är ganska duktiga på teknik, men det är ändå en väldigt stor skillnad för dem. De är fortfarande barn så den här digitala undervisningen innebär ganska stort ansvar för dem. De elever jag och Kerstin undervisar mest är 13–14 år. De har en ganska smal världsuppfattning och uppfattningen som vi i grundskolan ska bredda. Så ska de ta allt det här ansvaret och sitta hemma och sköta sina studier, det är svårt att överblicka för dem. Bara såna saker som tid är ju abstrakt om man är liten. Så de har svårt med planering, tidsuppfattning, hur långa lektionerna är och vad de ska göra under dagarna. Det är väldigt många vuxna som man pratar om nu som tycker det är jobbigt att jobba hemifrån, vad de har för svårigheter och så. Det ska man egentligen lägga på alla de här eleverna, plus att de då är 13 år. Så jag tänker att det döljer sig en del bakom det här att vi tycker det går väldigt bra. Det finns nog saker att fundera på.

BR: Hur tänker ni utifrån att vara i ett normalläge innan och att vi kanske aldrig kommer tillbaka till det läget? Förhoppningsvis har vi lärt oss att vi förändra undervisningen eller att det blir en mix och sådär. Men hur tänker ni kring det, hur tänker ni att ni kommer jobba, vad har ni lärt er och hur kommer ni att förändra ert ledarskap i klassrummet tillsammans med eleverna utifrån de här erfarenheterna?

KD: Det är svårt att veta. En sak är att jag kommer uppskatta mötet med eleverna mer än förut. Men samtidigt så, det som Olof pratade om, finns det en föreställning om att unga människor är väldigt bra på data och IT. Bara för att man är ung, bara för att de här eleverna är så digitala natives, som man kallar det, så betyder det inte att man kan. Det är ganska svårt för dem att lokalisera sig på hemsidor till exempel. Det är stor skillnad på hur de håller på med appar och så till skillnad från att söka information på BRÅ. Så det är viktigt att kunna använda digitala verktyg och internet mer, för sedan kommer de ju alltid ha användning av det. Alltså digital kompetens. De lär ju sig det nu, det kommer inte automatiskt för att de är unga. Det blir en crash course för dem och för oss.

OR: Lärande från två håll.

BR: Vad är de största skillnaderna jämfört med att ha eleverna i klassrummet och att undervisa digitalt? Vad tänker ni?

OR: En av de största sakerna är den snabba återkopplingen och snabba responsen. Den här magkänslan man har som lärare. Det är många som har diskuterat om lärosätt, hur man sätter betyg och tycker att under förutsättningar med läroplanen så sätter lärare betyg ganska likvärdigt. Det finns många såna undersökningar. Det bygger väl mycket på den där magkänslan när man har eleverna hela tiden, har lektioner och får en uppfattning om vad de kan under lektioner i småpratet när man går runt, när vi ser hur de jobbar och det här. Den formativa återkopplingen. Den biten är den stora skillnaden för mig i alla fall. Jag känner att jag har ingen riktig känsla för hur det går för dem.

BR: Hittar du något sätt att kompensera den? Har du några verktyg?

OR: Ja jag försöker göra det, och vissa saker är bra och ger en snabb återkoppling. Till exempel kan man göra en snabb check på vad de kan och sånt, men de kräver väldigt mycket arbete som man kanske inte skapar under en lektion på samma sätt som när man går runt och smågör. Här blir det i stället att du måste ha förberett dig till lektionen på ett annat sätt. Och du ska göra det innan och den uppföljningen får man inte på samma sätt.

KD: Allting tar längre tid med sånt. Jag tänker också att i SO, och för dig med NO, som är lite mer diskussionsämnen. Det är ju alla ämnen, men att det är svårare för eleverna och det krävs mer att vara aktiva på lektionerna digitalt. Jag tror att det kanske finns en tanke att det ska vara lättare för att man sitter skyddad bakom skärmen, men det är lite tvärtom. Det krävs mer för att räcka upp en digital hand, prata inför alla, alla ser en kanske, rösten känns weird och sådär. Det gör att det inte blir de här dynamiska diskussionerna. Eleverna tränar inte heller på så språkliga kommunikationsfärdigheter, det blir ingen organisk turordning, man tittar inte varandra i ögonen och inget jakande. Man får inte det kollektiva lärandet att ”Ah men det där tycker jag också”, utbrister någon helt plötsligt. Eller ”det där tycker jag med” och så känner man ett engagemang i rummet. Det är ett ganska slutet rum, de är digitala rummen, för kollektivt lärande tycker jag. Turtagningen gör att det blir lite stumt.

BR: Det blir inte riktigt levande. Det är svårt att göra det levande i det digitala klassrummet.

OR: Jag tänkte på det du sa om att synas. Det är många som tycker det är jobbigt att synas, de vill gärna undvika kameran. Det gör de ju inte i klassrummet på samma sätt. Utan där är dem när de är där, men här vill de gärna försvinna.

BR: Jag tänker på det ni är inne på nu, det organiska, det som sker som bara händer i relationer och i samspel och i kroppsspråk och allt det där. Hur reagerar, tänker och upplever ni elevernas respons på den digitala undervisningen nu när det gått ett tag? Vad får ni tillbaka från kidsen?

KD: Jo men det är ju lite som det jag sa tidigare att de elever som redan är ganska högpresterande funkar jättebra. De tycker det är skönt, de tycker de får mer gjort. Men även för de eleverna börjar tålamodet tryta lite. Jag känner av en ganska stark självmedvetenhet kring ”det här funkar inte nu”. De är uttråkade, understimulerade, frustrerade och har svårt att koncentrera sig. Jag känner att det börjar bli lite mer och mer. Sedan är de ju så positiva de här ungarna, de är så ”ah men det funkar såhär”, ”hör ni mig? Ja ja, vi här dig”. Alltså de är positiva, men för de här eleverna som har lite svårt börjar det bli lite jobbigt. Det är till exempel många som säger att det är svårare för elever att ställa. Det är ju jätteviktigt i våra ämnen, eller i alla ämnen.

OR: Vi får från flera att de tycker det är svårare att ta till sig kunskap, i vissa ämnen framför allt. Då tycker de det är jobbigt att vara på distans.

BR: Vilka områden är det framför allt?

OR: Det är den där återkopplingen från mig som lärare tror jag. När det blir kniviga saker, när vi gör saker i NO:n som är svårt. Då sitter de ju fast hemma med det och då kommer vi åter tillbaks till de där förutsättningarna, att en del utav barnen har väldigt stora förutsättningar att få hjälp hemma. Deras föräldrar har skapat arbetsplatser åt dem och förberett dem, för de vet själva och de jobbar själva hemifrån. Så de har skapat fyra såna arbetsplatser och köpt in stolar och arbetsplatser. Sedan kan de sitta bredvid någon och räkna matte till exempel, när de ska jobba själva. Så ibland får jag inga frågor, för då har de suttit med mamma eller pappa i stället i 20–30 minuter, när jag undrar vart de tog vägen? Och så pratar man med föräldrarna och det stämmer. Så förutsättningen är väldigt olika. Men jag tycker ändå att de ger ifrån sig att när det är svårt, så blir det svårare på distans. Även för de högpresterande eleverna. Sedan är det klart att detta inte beskriver alla elever. En del tycker nog att det är ganska skönt, en del tycker att de sociala sammanhangen är jobbiga och slitiga. Det finns ju självklart de elever som generellt tycker det är bättre.

BR: Hur kan man mixa det sedan då? Vad kan vi lära oss av den här perioden? Att få tillbaka sammanhanget som alla längtar efter, men samtidigt ta vara på de lärdomar vi har fått? Ser ni att ni har fått en progression i kvalitén i undervisningen under den här perioden? Att man har fått träna sig i att hitta verktyg, metoder och förhållningssätt?

KD: Ja men absolut, det tycker jag att vi har fått. Alltså i början var det väl så att man kunde göra en av de sju grejerna man hade planerat. För att det tog längre tid att göra upprop i början, man ska hitta digitala forum, släppa in dem i olika digitala grupprum, få till det. Alla ska svara på frågan som grupp, alltså det tar jättelång tid. Nu har man anpassat planeringen och sådär, så det går fortare och det blir tightare. Det tycker jag är kul. Det har också blivit så att man har lärt sig av varandra om vad som funkar och hört med eleverna. Man har inte riktigt haft tid att ha utvärderingar. Men det är lite synd, det tänkte jag på idag att man hade kunnat få tid att fundera ”men vad funkar bäst”. Litegrann kollar man ju av det hela tiden. Men det är klart, det känns som att alla har lite mer självförtroende och tycker att det är lite roligare. För det är ju roligare om man kan.

OR: Det är också svårt med distansen och covid och allting, med att få till alla andra möten och också hinna med de kollegiala utvärderingarna. Jag tycker inte man träffas på samma sätt heller på arbetsplatsen. Då missar man också de här smågrejerna som man är mitt uppe i som man är nöjd med eller inte nöjd med. Den hinner man inte bolla med någon då utan då sitter man i sitt eget klassrum med sin egen distanslektion och så börjar nästa distanslektion. Där tappar man lite den här snabba utvärderingen. Så det är inte bara det att det blir tråkigare på grund av att inte eleverna är där, utan det blir lite tråkigt också på grund av att det kollegialt inte blir samma sammanhållning heller.

BR: Om vi förhoppningsvis kommer in i ett annat läge, att man försöker fundera på det, hur utvärderar vi den här perioden så att man inte bara går på? Hur kan vi kollegialt lära av varandra nu om det som har varit? För nu förstår jag att det har varit bökigt, det ser vi alla att det är så. Vad tänker ni kring den här snabba övergången till digital undervisning som ändå var? Om ni hade tänkt er att det här kommer komma, sett det framför er på något sätt och hur det har gått. Ni var ju lite inne på det ändå att det har gått förvånansvärt bra i någon slags övergripande läge.

OR: Jag vet inte hur det var, men det känns som att vi redan var lite inne i det. Vi hade börjat lite, jag vet inte varför.

KD: Vi testade lite i alla fall. Om man ser tillbaka på det så känns det som att det beror på hur man är van att jobba. Jag är ju nästan nyutexad, eller två år sedan, och jag är ganska ung så det hör nog till att jag också jobbar väldigt mycket digitalt jämfört med andra kollegor. Så för mig var det inte så stor övergång, samtidigt som all planering blev helt annorlunda. Men det beror på helt hur man jobbar. Det var också svårt med vilka krav man ska ställa på sig själv i början. Jag tyckte det var svårt att veta om man får reda på att man ska ha digital undervisning dagen innan, eller veckan innan, då kan man inte ha värsta TED-talket helt plötsligt och bara kasta ut det. Utan då får man testa vad som funkar bäst. Försöka göra det på samma sätt, bara att man tar ner förväntningarna för barnen. För det kan ju inte bli en perfekt lektion, för den är på distans, det är digitalt. Jag tror att förväntningen på att man helt plötsligt ska vara expert på digital undervisning har stressat mig och stressat många andra.

OR: Jag tycker att vi, vi i arbetslaget med rektorn, hade ganska tidigt den diskussionen och vi var också ganska tidigt inne och övade Meet och Teams. Jag vet inte varför, om det var så att vi visste att det var på gång.

KD: Ja jag tror gymnasieskolorna hade fått det, så då var det.

OR: Ja så var det, så vi var ganska tidiga med att testa att ha våra arbetslagsmöten och så via Teams och Meet. Vi pratade också om vad vi skulle fokusera på, att inte skruva upp ambitionerna så mycket. Det var ganska mycket struktur bara i början, att vi alltid skulle börja med upprop och sluta med upprop och alla de här. Det finns många lathundar, ni har gått ut med lathundar från Grundskoleförvaltningen och massa andra också. Vi letade upp sånt och la en liten struktur så att alla skulle känna sig hyffsat trygga. Sedan var det en jättesuccé när smågrupper kom till exempel i Meet. Det var som natt och dag med själva klassrumssituationen. Och andra saker som vi upptäckt efter hand att man han använda.

BR: Jag tänker på det här med innehåll och stoff och allt sånt där och de digitala läromedel som finns, vad tänker ni kring det? Känner ni att det finns en bra verktygslåda?

KD: Ja jag tänker att det har blivit bättre, men man har också hittat det. Som du sa med de här smågrupperna, det känns som att det har blivit bättre och bättre. Vi har fått mer och mer verktyg. Man har hittat det och fått tips. I till exempel Facebookgrupper för lärare så bombarderas man av tips. Det kan bli för mycket information så att man känner såhär ”aahh”, men det känns som att det blev bättre. Sedan är det i SO till exempel, jag jobbar ju inte bara med ett läromedel utan man sätter ihop och anpassar. Så det blir lite klippa och klistra ändå, redan innan.

OR: De generella grejerna pratade vi om, men ämnesdelarna har vi kanske inte hunnit in i än känns det som. Hur man digitalt anpassar sina ämnen, alla delar och det här. Utan det har mer legat på arbetslagets generella samarbete. Det kan man väl känna kanske, att man fortfarande har en hel del bitar att fundera på hur man lyckas lösa. Då är frågan var man ska hitta informationen. Och hur och när man ska hitta den. Där är man ju olika mycket ute på olika Facebookgrupper och andra inspirationskällor.

KD: Jag tänker också att det är viktigt att alla lärare inte använder olika. Att man diskuterar och kommer överens om en typ av verktyg eller plattform. Vi använder Google Meet eller så. Med läromedel också, att man håller sig till ett som eleverna lär sig kunna det. Så att det inte hoppar fram och tillbaka för mycket. För annars finns det en risk att vi experimenterar lite för mycket. Att man använder digitala white boards, att man använder det ena med det tredje och att det där nya grejer med variation till eleverna. Jag tror det är bra att använda samma för kontinuiteten, för alla ämnen.

OR: Jag håller med dig.

KD: Med textböcker, alltså våra fysiska böcker, så är det också viktigt med rubriker, att de är pedagogiska. Framför allt för elever som behöver extra hjälp med sådan tydlighet. Det är exakt samma digitalt, men att man lär sig kunna dem och att det är samma. Det är smidigt.

OR: Ja, och det är mycket enklare för dem i och med det vi pratat om innan att de bara är 13-14 år. Så det behöver vara en ganska tydlig väg för dem, så att det inte är för mycket olika saker. Men också att de ska klara av att hitta dit. Det är inget självklart. Vi använder inte digitala läroböcker på det sättet, utan vi har fortfarande pappersböcker. Men det är viktigt att det finns mycket digitalt material till böckerna, annars tar det väldigt mycket tid att få över det om man inte har digitala böcker helt. Där märker vi skillnad i att vi till exempel har olika matteböcker i olika årskurser, där den ena årskursen är mycket lättare att ro i hamn digitalt för att det finns ett bättre komplement till den boken digitalt. Det är en stor skillnad.

BR: N var inne på innan att ni ganska tidigt tillsammans med er rektor tog er an de här perspektiven och att det hjälpte till en början. Hur tänker ni kring ledningen, nu pratar jag om den lokala skolledningen alltså rektor och deras roll i det här och hur det har funkat, att hålla ihop det och stötta och att vara en skola.

KD: Ja men det har varit jätteviktigt att vi har fått öva tillsammans innan och lyfta det här med förutsättningar och förväntningar. Men sedan också att det varit viktigt att vara lyhörda till vad vi behöver för digitala verktyg. För det är ju som att det krävs, att man är mitt inne i det och är ingenting man planerar för. Det är mer ”Nu behöver jag det här”, i princip. När det har funkat så har det varit jättebra.

OR: Jo men det avdramatiserar mycket, bara en sån enkel sak att vi börjat ha våra arbetslagsmöten på Meet. Att man kunde sitta två och två, eller tre och tre i olika klassrum, såna småsaker. Och att förväntningarna drogs ner tidigt också av chefen är viktigt. För jantelagen är hård och man tar lätt på sig att man ska leverera en väldigt hög produkt. Det är klart att man ska vara kritisk och granska sitt arbete och försöka prestera bra. Men det får också vara under rimliga förutsättningar.

BR: Stort tack. Jag skulle gärna också vilja få lite reflektion från er kring föräldrarna. Vi har pratat om eleverna och professionen i det konkreta mötet digitalt i att utveckla undervisningen och så. Men hur har kontakten varit med vårdnadshavarna, hur har det känts och vad säger de?

KD: En bra grej med digital undervisningen är att vi lärare slipper hålla koll på eleverna i korridoren, det är mycket arbete som vi slipper på ett sätt. Det gör att arbetsbördan har minskat litegrann för oss. Vi behöver inte ha koll på struliga moment på lektionerna och i korridorerna och alla möten med eleverna, som såklart är bra. Men det som är negativt med det slipper vi. Så det är en arbetsbörda som försvunnit. Samtidigt ser jag i alla fall, eller känner av att det har ersatts med att vi har mer föräldrakontakt eller vårdnadshavarkontakt. Jag vet inte om du håller med om det Olof, men att de är ansvariga för eleverna hemma och så är det som att jag har mycket mer kontakt med vårdnadshavare nu. Till exempel vårdnadshavare som är oroliga för hur det går för de har ingen koll, eller att vi tar kontakt för att det här funkar inte riktigt, det är inget som händer här hos eleven.

BR: Ännu mera samspel?

KD: Ja det är ännu mer att vi behöver hemmets hjälp nu, mer än förut. Redan innan Corona så var det ju så, de digitala kommunikationerna sker ju lika mycket online för elever som under fysiska möten. Det var ett problem redan innan att det är svårt att veta eftersom vi inte är där. Vi är inte på Snapchat eller jag är inte på Snapchat i alla fall, är du?

OR: Nej.

KD: V vet inte riktigt vad som händer där, så då är det också bra att få hjälp av föräldrar så att vi samlar upp från båda håll. Men jag tycker det är mer nu.

BR: Vad säger du om det?

OR: Jag vet inte om jag tycker det är mer, men de kanske är snälla mot mig föräldrarna. Jag upplever det som att föräldrarna har förlikats med att det här är så som det är nu. Så har jag sjuor, och du också, så de kanske tack vare det inte känner sig lika stressade som de kanske varit. Det kanske är så att föräldrarna i årskurs 9 hör av sig mer, tänker jag. Men jag vet inte. De förlikar sig med det litegrann. Men sedan tror jag också att det är väldigt många föräldrar som har möjlighet att hjälpa sina barn och har koll på dem hemma.

BR: Ja det är klart, det är olika i olika delar av staden.

OR: Jag tycker ändå att det börjar komma signaler om att de är lite oroliga en del och att man tycker kanske att eleverna gör annat. Sedan vet jag inte om alla föräldrar vet exakt, och vi vet inte heller alla lärare, vad vissa saker beror på. Utan det är nu när halva terminen gått som man börjar se resultaten av det här. Hur mycket som har missats och sådär. Jag börjar ändå känna att det klart finns det elever som förlorat på det här. Elever som vi hade fångat upp tidigare.

BR: Det är otroligt viktiga lärdomar och analyser att dra nu när det gått ett tag. Men jag tänker ändå, det du är inne på Kerstin, att det du beskriver där med en ökad interaktion med som man kan tänka sig ha med sig sen. Sedan är det säkert olika.

OR: Jag tänker att det kanske är så att vid andra tillfällen när man haft undervisningar i skolan, hade sett det här och kunnat påverka situationen. Och då kanske inte den interaktionen med föräldrarna behövts. Det hade inte kommit efter och missat det här, och det är det som kanske skapar den här oron hos föräldrarna. Och att föräldrarna också känner att vi inte har samma koll som vi brukar ha.

BR: Nej, de har ju fått en helt annan roll.

Om ni tänker tillbaks på er egen skoltid, inte så jättelänge sedan för dig Kerstin i alla fall, och kanske inte så länge sedan för dig heller Olof, men för mig är et ett tag sedan. Jag gick i skolan på 70-talet. Hur hade ni uppfattat det här och vad hade ni gillat om ni hade varit elever idag?

KD: Jag tror att jag hade kunnat koncentrera mig bättre hemma, jag tyckte det sociala var så spännande så ibland blev det svårt att koncentrera sig på skolan. Allt annat var så mycket mer roligt. Sedan hade jag ju fått krupp hemma, på grund av att jag var så social och så. Jag fick ingen studieteknik förrän jag gick på universitetet. Men det kanske jag hade övat på hemma.

OR: Jag hade nog inte drivit mitt arbete lika mycket själv, det hade blivit ännu mer på mina föräldrar tror jag, om jag gick på högstadiet. Så är det nog. Det hade inte varit bra för min del. Men sedan hade man kanske anpassat sig. Jag har ju föräldrar som är lärare så de hade väl fått lägga om något hemma. Jag tänker också att det som jag uppskattade som jag kan se som en sådan styrka idag är att man kan titta om på saker, man kan repetera, det finns så mycket tillgänglig information hemma som jag hade behövt när jag satt på kvällen och pluggade inför provet. Det är en styrka som jag ser och som jag önskar att den fanns när jag var liten.

KD: Men det kan ju också stressa en tänker jag. Eleverna är väldigt högpresterande på vår skola och ett problem är att de är för stressade över skolan. Om det alltid finns material tillgängligt så är det ju svårt för vissa att sluta plugga tror jag.

OR: De tar till sig mer och mer och mer och mer och mer och så går de i väggen.

KD: Ja precis. Så tillgängligheten kan vara en bov också.

BR: Så är det helt klart. Allra sist här, jag hade så många frågor i huvudet men vi ska försöka avrunda. Vi får ta en uppföljning framöver när vi fått lite analys kring det här kanske och landat i vad som egentligen hände. Men jag tänker, vad vill ni skicka med mig som ytterst ansvarig för den här stora förvaltningen. Vad skulle jag kunna göra som direktör för att underlätta undervisningar på distans? Eller skapa bättre förutsättningar nu efter de här lärdomarna vi har som lärare. Vad vill ni skicka med huvudmannen?

OR: Jag tänker att det som tillkommit, som redan var ett problem, det kanske handlar om att man ska koppla in datorn till projektorn i taket, vilken adapter som fattades och sådär. De teknikdelarna har ju tillkommit som ett kringjobb mellan lektioner och inför lektioner. Där vet jag inte om det är skola eller Grundskoleförvaltningen eller vem som ska ansvara för det, men det behövs någon liten tanke med lärarnas arbetsplatser. Möjligtvis större skärmar när man har möten och datorer som håller laddningen och såna saker. Alltså själva tekniska delen. Hur ska det se ut? Just på Grundskoleförvaltningen finns det ganska tydliga bås man kan koppla upp sig vid. För det underlättar ju hela lektionen sedan. Det är väldigt stor skillnad när man har förberett några arbetsplatser eller sitter med en bärbar dator.

BR: Det är absolut, i allra högsta grad, vårt ansvar.

KD: Jag tänker också på fortbildning för lärare, som också är organiserat så att det inte är de som är bäst på IT av lärarna som lär varandra, utan något som är fortbildning. För jag tror att på bara ljud, bild, kamera och så är det ganska ojämnt bland lärare hur det är och hur det ser ut. Så att det blir mer likvärdigt och att man behöver stöttning med det. För man ska ju helt plötsligt ta en ledarroll och inspirera, samtidigt som man ska sitta framför kameran. Sedan tänker jag också att lyssna på lärarnas behov, ”Det här behöver vi på den här tjänsten, till det här digitala behöver vi det här.”. En lyhördhet med lektionsbesök eller så.

OR: Någon utvärdering också av det hela tänker jag ligger på er.

BR: Absolut. Nej men både infrastruktur, det rent praktiska att skapa förutsättningar och likvärdighet i kompetensutveckling, professionsutveckling, skapa arenor. Jag tror att jag förstår vad ni är ute efter. Det är vårt ansvar och där tänker jag också att vi borde ha en bra möjlighet när vi är en grundskoleförvaltning och inte tio. Att faktiskt kunna göra de här sakerna. Det är i högre grad mer likvärde än vad det har varit tidigare.

OR: Jag tänker att det behövs nog hjälp med att driva det här ute i skolorna också.

BR: Absolut. Lysande. Stort tack Kerstin och Olof. Jättebra och spännande diskussion kring det här otroligt viktiga läget som vi befinner oss i nu. Jag tänker att vi kanske ska återkomma vid något tillfälle och prata lite vidare om detta när vi har fått lite distans till det också. Så stort tack. Till nästa podd har vi bjudit in Anna-Kristina Jerlhag som är rektor och Angelica Prybil, lärare på Långmosseskolan. Då kommer vi bland annat att prata om vikten av elevhälsa som hela skolans angelägenhet. Om hur man organiserar det och leder ett sånt arbete för alla elevers förutsättningar att nå mål och skapa bra undervisning. Så det kommer vi att pyssla med nästa gång. Då tänker jag att ni är taggade och hakar på och lyssnar på det. Så ha det gött så länge och tack för idag.