Kultur
Dövkultur har funnits i alla år som det funnits döva teckenspråkiga grupper. Det unika med dövkultur är att den inte är arvsbärande som hos andra minoritetsgrupper. Det beror på att majoriteten av döva barn föds av hörande föräldrar. Att dövkultur ändå existerar visar hur stark sammanhållningen är.
Dövkompetensen förs vidare från en döv person till en annan döv person, som en andra familj, då man inom dövkulturen har kunskaperna kring i hur man hanterar livet som döv och hinder i samhället. Döva har också utvecklat egna sociala normer och värderingar, trots att döva lever i det svenska hörande samhället.
Dövkultur är en term som beskriver den teckenspråkiga gruppens naturliga känsla av att få träffa andra likasinnade med samma språkkulturella livsstil där man känner sig hemma och där man uppfyller sina naturliga sociala grundprinciper. Döva uppfattar oftast sig själva som en social och språklig grupp med ett eget språk. Den döva gruppen har många likheter med de övriga minoritetsspråkgrupperna i Sverige.
Det svenska teckenspråket är den centrala utgångspunkten för dövkulturen. Det är teckenspråket som är den viktigaste bäraren av den döva gruppens liv, kultur och utveckling. Det egna språket manifesterar en kulturell gemenskap, precis som det gör för de svenska minoriteter som omfattas av minoritetsspråkslagen. Dövkulturens grundprinciper är sig lika oavsett vilket land den döva personen kommer ifrån.
Hörande barn till döva föräldrar och andra nära anhöriga, vänner eller yrkesfolk inom den teckenspråkiga världen kan identifiera sig med dövkulturen. Döva är bikulturella och lever i både dövkulturen och den svenska kulturen.
Kännetecken för dövkultur
- Gemensamt språk
- Gemensam identitet
- Gemensam historia
- Egna normer och värderingar
- Världsmedborgare (stor familj även över landsgränser)
- Konsultativitet (behov av informationsutbyte)