Dövas historia

Teckenspråket förbjöds i skolorna och eleverna skulle lära sig tala samt läsa på läppar. Oralismen kom att härska över dövundervisningen i de nordiska länderna ända fram till 1980-talet och gör det i många andra länder än idag.

Fokus på talträning

På grund av att tal- och hörselträning upptog majoriteten av undervisningstiden i skolan försummades andra ämnen. Detta bidrog till att dövas utbildningsnivå sjönk drastiskt. Därmed minskade också möjligheten till högre studier och välbetalda jobb.
Dessutom förbjöds döva att arbeta på offentliga platser såsom inom kommunen, landstinget och staten i början på 1900-talet. Detta innebar exempelvis att döva lärare fick sluta sina arbeten, vilket ytterligare stärkte den orala undervisningsmetoden.

Under mitten av 1900-talet spädde utvecklandet av ny teknik kring hörselhjälpmedel på tron om att döva behövde ljud och tal. Det resonerades kring att om man hade tillräckligt bra hörapparater kunde vem som helst lära sig höra. Man försökte med andra ord normalisera döva och göra dem “hörande” och fokus blev att hörselnedsättningen skulle botas.

"Sju vita år"

Förr var många barn som föddes döva i en hörande familj med om de så kallade ”sju vita åren”. Dessa år var barnen nästan helt utan språk fram till den dagen de började skolan och träffade andra döva barn och lärare och på det sättet lärde sig teckenspråk.
Föräldrar blev informerade om hur de skulle bota barnens dövhet genom att tala högt rakt in i öronen för att träna örat att uppfatta ljud. Denna metod fungerade inte och många föräldrar fick svårt att kommunicera med sina barn. Döva barn hade inte mer kommunikation med sina föräldrar än genom några få hemmagjorda tecken.

Många barn tappade helt kontakten med sina familjer efter att de börjat skolan och fått tillgång till teckenspråk. Närheten till språk, samhörigheten samt möjligheten att göra sig förstådd gjorde att många döva barn upplevde en bättre samhörighet med elever och lärare på skolan än med sin egen biologiska familj.
Resultatet blev att många äldre döva har idag öar av kunskap. Man har snappat upp delar av information av klasskamrater men inte fått hela sammanhang.

Oralismen hade övertag i dövskolorna. Tack vare just dövskolorna och olika dövföreningar hölls teckenspråket vid liv. Dövföreningarna började bildas på tidigt 1900-tal.

Även om barnen inte fick lov att teckna på lektionerna gjorde de det i smyg och på rasterna. Dövföreningarna samlade döva från hela Sverige för att umgås och kommunicera på sitt naturliga språk. Föreningarna kom att tillsammans med dövskolorna betyda mycket för teckenspråkets utveckling och överlevnad.

Sveriges Dövas Riksförbund

Sveriges Dövas Riksförbund bildades 1922 och förde från sin start en outtröttlig kamp för teckenspråket, som till slut resulterade i ett officiellt erkännande av riksdagen 1981. Därmed fastslog man att teckenspråket var ett självständigt språk och också dövas modersmål. Detta ledde till att läroplanen skrevs om så att undervisningen i dövskolorna skulle ske på teckenspråk. Synen på teckenspråk förändrades. Detta mycket tack vare den teckenspråksforskning som i Sverige startade vid Stockholms universitet i början av 1970-talet. Brita Bergman, som var med och startade denna forskning, kom att bli världens första professor i teckenspråk.