Skånegås
Alla tamgäss härstammar från den vilda grågåsen. I Skandinavien har vi hållit gäss i cirka 3 000 år och gässen var våra tidigaste tamfåglar.
Två svenska gåsraser kvar
Förr fanns flera olika raser av gäss (Anser anser domesticus) som var anpassade till olika delar av Sverige. Av dessa gamla raser finns bara skånegås och ölandsgås kvar. De påminner om varandra men skånegåsen är större. Om de har bra bete växer skånegåsen fort, och det har varit en uppskattad egenskap. När tillgången på föda var begränsad valdes hellre mindre raser som klarade sig på mindre mat. På så vis har större raser utvecklats i rikare bygder och mindre raser i fattigare områden.
För tung för att flyga
Skånegås är vit med gråbruna partier på huvud, rygg och lår. Den har en imponerande vingbredd på en och en halv meter, men eftersom den är så tung klarar den inte av att flyga. Skånegås är härdig och klarar av det fuktiga, kalla, sydsvenska vinterlandskapet. Man kan ha dem utomhus året runt så länge de har en torr och vindskyddad plats att dra sig tillbaka på. Gässen betar på land men behöver tillgång till ett vattendrag där de simmar, tvättar och parar sig.
Gåsen användes till mycket
Av gåsen fick man kött, dun och ägg men också fett. Förr användes fettet även till medicinskt bruk och var eftertraktat. Gåsens fjädrar blev styrfjädrar i pilar och vingpennorna användes till att skriva med, men också för att sticka hål på krutpåsen när kanoner skulle avfyras. Dessutom lärde sig gässen snabbt vilka som var ”husets folk” och agerade vakthundar när utomstående närmade sig.
Intelligenta och långlivade
Gäss är intelligenta och läraktiga djur. De lever i livslånga förhållanden där hanen ofta har flera honor. Honan ruvar äggen och är bra på att ta hand om sina ungar, men skånegåsen är inte lika benägen att ruva sina ägg som ölandsgåsen. Skånegäss kan bli upp till 30 år om de får vara friska.
Snabbfakta
Föda: Gräs, grödor, säd, småkryp
Vikt: 7–10 kg
Ungar: 20–30 ägg per år
Livslängd: Oftast 10–15 år
Skånegås var vanlig förr – nu är rasen starkt hotad
Räddad i sista stund
Under 1800-talet fanns gott om skånegäss i Skåne. De hölls på stubbåkrar och slaktades till hösten. En bit in på 1900-talet började stubbåkrarna ogräsbekämpas och det goda betet försvann. Antalet gäss minskade också för att andra mer produktiva raser av tamdjur blev populära. Idag finns totalt lite mer än hundrafemtio djur av rasen skånegås.
Egenskaper bevaras
Att skånegås finns kvar idag beror i hög grad på engagerade djurhållare med ett medvetet bevarandearbete. Rasen och dess egenskaper fortlever tack vare en så kallad genbank. Djur utan genbanksintyg får inte användas i avel. Slottsskogen djur är en del av denna genbank.
Varför är det viktigt att olika raser bevaras?
Ju fler raser med olika egenskaper desto bättre rustade är vi att möta förändringar och utmaningar i framtiden. Då minskar risken för exempelvis allvarlig smittspridning eller total utslagning om miljön förändras.
Gör en försvunnen ras någon skillnad? Ingen vet säkert. Däremot vet vi med säkerhet att variation och mångfald är en förutsättning för stabila ekosystem. Stabila ekosystem är i sin tur en förutsättning för en hållbar framtid.