Får

Tamfår (Ovis aries domesticus) är ett av människans tidigaste tamdjur och tämjdes för 11 000 år sedan. I Sverige har får hållits sedan stenåldern.

Det nyttiga fåret

Fåren har alltid varit mycket betydelsefulla för människan eftersom de ger både kött, mjölk, skinn och ull. Får som betar i naturmarker och skogar håller också landskapen öppna och skapar livsmiljöer för en lång rad arter – inte minst insekter, svampar och fåglar – och på så vis bidrar fåren till biologisk mångfald.

Jakten på finare ull och mer kött

I vårt avlånga land utvecklades många varianter av får med olika egenskaper. På 1600- och 1700-talen drev staten på import av utländska fårraser eftersom de svenska rasernas ull ansågs för grov och olämplig för finare kläder. Efterhand ersattes också de gamla svenska raserna med raser som gav mer kött. De gamla raserna blev ovanliga och höll nästan på att helt försvinna.

Vi bevarar hotade raser

Idag finns ett tiotal gamla svenska fårraser kvar, men inte i så stort antal. Att de finns kvar idag beror i hög grad på engagerade djurhållare med ett medvetet bevarandearbete. Slottsskogen deltar i detta arbete genom att hålla raserna gutefår och helsingefår.

Varför är det viktigt att olika raser bevaras?

Variation utgör grunden i stabila ekosystem. Brist på variation ger sämre förmåga att klara av förändringar. Det gäller inte bara vilda arter, utan också tamdjur och odlade grödor. Ju fler raser med olika egenskaper desto bättre rustade är vi att möta förändringar och utmaningar i framtiden. Då minskar risken för exempelvis allvarlig smittspridning eller total utslagning om miljön eller förutsättningarna förändras.

I framtiden vet vi inte vilka egenskaper som kan vara bra. Kanske kan de gamla svenska fårens förmåga att klara sig på magert bete få stor betydelse om förutsättningar för att importera djurfoder förändras? Genom att bevara mångfalden och egenskaper inom husdjursraserna kan vi trygga inhemsk livsmedelsförsörjning och även bekämpa fattigdom internationellt.

De inhemska raserna har ofta också andra värdefulla egenskaper. Eftersom de levt länge i ett område har de anpassat sig till de lokala förutsättningarna och tål kyla bra. De är ofta också motståndskraftiga mot de parasiter och sjukdomar som finns just här.

Om de gamla svenska fårraserna försvinner, så försvinner också en del av vår kulturhistoria.

Du kan också bidra!

Du kan stödja bevarandearbetet genom att köpa produkter från djurhållare som har lantraser. För att bidra till att de svenska raserna finns kvar i framtiden kan också tänka på att inte slänga mat! Det ökar behovet av högproduktiva raser och bidrar till att konkurrera ut de gamla raserna.

Snabbfakta

Föda: Gräs, örter, buskar, sly
Vikt: 40–80 kg (de raser som finns i parken)
Höjd: 60–75 cm i mankhöjd (de raser som finns i parken)
Ungar: Oftast 1–2 lamm
Livslängd: Cirka 10 år

De gamla svenska fårraserna finns bara i Sverige. Får som tamdjur hålls dock i världens alla hörn, från torra sandlandskap till bördiga dalar och kalla stäpper.


Helsingefår

Helsingefår

Finns i många färger

Helsingefårens färg varierar. De flesta är svarta, men de kan även vara grå, bruna, fläckiga eller nästan helt vita. Ullen ser olika ut men är alltid mycket fet. Den går utmärkt att spinna och tova. Baggarna har oftast horn medan tackorna saknar horn.

Sällskapliga skogsdjur

Tackorna är goda mödrar och rasen är ofta sällskaplig och tillgiven sina ägare. Helsingefåret klarar sig på torftigt skogsbete och de äter gärna sly. De är därför utmärkta landskapsvårdare som kan hålla marker öppna och bidra till biologisk mångfald.

Ett sällsynt allmogefår

Helsingefåret tillhör gruppen allmogefår som tidigare fanns över hela landet men som numera är ovanlig. I slutet av 1900-talet gjordes en kartläggning av svenska allmogefår i syfte att bevara olika raser. 1999 startade en så kallad genbank för helsingefår. Alla djur i genbanken har ett intyg som visar dess härkomst och på så vis blandas inte rasen med andra. Slottsskogens djur är en del av genbanken.

Gutefår

Gutefår

Ett tåligt får

Gutefår har funnits på Gotland och Fårö så länge människor har bott där. Gutefåren är, precis som andra lantrasfår, tåliga och klarar av att vistas utomhus hela året. De äter inte enbart örter och gräs utan gärna även buskar, och de rör sig med lätthet även i relativt svår terräng.

Ullen släpper av sig själv

Gutefåren är brungrå, ibland helt svarta, men aldrig helt vita. Vissa gutefår har den uråldriga egenskapen att de fäller pälsen på våren. Precis som förr kan man då dra av ullen i stället för att klippa den. Gutefårens ull kan spinnas till garn utan att den först behöver kammas eller kardas.

Slottsskogen har haft gutefår länge

Som andra gamla svenska raser var gutefåret på väg att dö ut. På 1930-talet uppmärksammades detta av Svenska Naturskyddsföreningen och Skansen som 1938 köpte in några djur från den då enda kända besättningen. Kort därefter såldes djur vidare till Slottsskogen.

Bevarandearbetet fortsätter

Numera är flera djurparker och många privatpersoner med i bevarandearbetet. Antalet gutefår anses vara stabilt, men för att rasens egenskaper inte ska försvinna finns en genbank som säkerställer att gutefår inte blandas upp med andra raser.