Grundläggande principer

Lokaliseringsprincipen

Ett beslut måste ha anknytning till kommunens geografiska område eller dess medlemmar. Den omfattar all kommunal verksamhet om inget annat följer av speciallagstiftning.

Det utesluter inte helt ett kommunalt engagemang utanför den egna kommunens gränser, exempelvis anläggande av vägar eller flygplatser, under förutsättning att engagemanget syftar till att tjäna den egna kommunen och dess medlemmar. Kommuner kan även lämna bidrag till enskilda organ med regional eller större räckvidd. För att sådana åtgärder ska vara kompetensenliga fordras däremot att verksamheten är kommunalrättsligt kvalificerad för understöd samtidigt som bidraget står i relation till kommunmedlemmarnas intresse och nytta av verksamheten.

Likställighetsprincipen

En kommun är skyldig att behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. Principen innebär att kommuner får inte särbehandla vissa kommunmedlemmar eller vissa grupper av kommunmedlemmar annat än på sakliga grunder. Vid myndighetsutövning kräver likställighetsprincipen en objektiv och rättvis behandling av alla kommunmedlemmar.

Självkostnadsprincipen

Principen innebär att kommuner inte får ta ut högre avgifter än vad som motsvarar kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som de tillhandahåller. När kommun sätter taxor för vatten, avlopp och renhållning är kommunen bunden av denna princip. Avgifter bestäms så att överskott undviks. Vissa undantag förekommer i särskild lagstiftning. Om det inte finns några bestämmelser om grunderna för avgiftssättningen i en speciallag gäller självkostnadsprincipen.

Huvudregeln är att självkostnadsprincipen gäller oavsett vilken form verksamheten drivs i. Men kommunala bolag har inte med nödvändighet att följa självkostnadsprincipen, utan endast då en sådan skyldighet följer av bolagsordningen eller något annat styrande dokument. Om verksamheten är utlagd på entreprenad så behövs principen fastslås i det individuella avtalet eller i motsvarande rättsliga dokument för att den ska bli gällande.

Förbud mot retroaktiva beslut

Kommuner får inte fatta beslut till nackdel för kommunmedlemmarna som gäller bakåt i tiden, till exempel beslut om taxor, avgifter och skatt.

Förbud mot att ge understöd till enskild

Kommuner får inte ge understöd till enskilda personer om det inte framgår av en särskild lag att detta är tillåtet. En sådan lag är exempelvis socialtjänstlagen som innebär att kommunen har rätt och skyldighet att lämna bidrag och stöd till enskilda och familjer som har rätt till hjälp enligt denna lag.

Förbud mot att ge stöd till företag

Kommuner har inte heller rätt att ge stöd till enstaka näringsidkare. Kommuner får vidta åtgärder för att allmänt främja näringslivet men får generellt inte ge stöd åt enskilda näringsidkare, utan det får endast ske i undantagsfall som uttrycks som synnerliga skäl. Kommuner tillåts att ställa i ordning industriområden, driva företagshus för mindre företag. Kommuner får inte ge förmånliga avtalsvillkor. Inte heller sälja fastighet till underpris om inte det finns synnerliga skäl, exempelvis för kommun i glesbygd.

Förbud mot att bedriva verksamhet i vinstsyfte

Enligt kommunallagen får kommuner driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmar i kommunen. Regeln innebär att det råder förbud för kommuner att driva spekulativa företag. Förbudet hindrar inte att verksamheten ger överskott men syftet med verksamheten är inte att ge vinst till kommunen.

Förbudet i kommunallagen utgör däremot inget absolut hinder för kommunerna att engagera sig i verksamhet som normalt är förbehållet det egentliga näringslivet. Därför kan kommunerna med stöd av den så kallade anknytningskompetensen engagera sig i verksamhet som i sig faller utanför den kommunala kompetensen, men som har ett nära och naturligt samband med annan kompetensenlig kommunal verksamhet. Även när det enskilda initiativet viker eller faller bort på ett visst serviceområde som normalt hävdas av det privata näringslivet, kan det uppkomma ett rättsligt utrymme för ett kommunalt engagemang. Exempel är glesbygdskommuns engagemang i att tillhandahålla livs- och drivmedel för att upprätthålla en viss servicenivå för sina invånare.
Ellagen är ett exempel där annan lagstiftning ger kommuner möjlighet att bedriva kommunala elföretag. Verksamheten ska då drivas på affärsmässig grund.

Förbud mot statsstöd

EU:s statsstödsregler tillämpas när det offentliga (det vill säga staten, kommuner eller regioner) stöttar en ekonomisk verksamhet med offentliga medel och det resulterar i att mottagaren får en fördel gentemot andra aktörer på marknaden, genom att det gynnar en viss verksamhet eller produktion. Det gäller till exempel om endast vissa sektorer eller branscher får stöd. Syftet med statsstödsreglerna är att det offentliga inte ska snedvrida konkurrensen på EU:s inre marknad. Statsstöd får, med vissa undantag, inte lämnas.

En åtgärd från en kommun kan mycket väl vara kompetensenligt enligt kommunallagen, men likväl otillåten enligt EU-rätten. Stödåtgärderna kan se olika ut. Det kan till exempel handla om bidrag, lån på förmånliga villkor, borgensåtaganden, garantier, hyresnedsättningar eller reducerade offentliga avgifter och skatter. Ytterligare exempel kan vara icke marknadsmässiga avkastningskrav på offentligt ägda bolag, eller försäljning av offentlig egendom på icke marknadsmässiga villkor.