Tankar vid ett läsårsslut

Klassen framför mig är ganska livlig, spretig och ofta högljudd. Vi har känt varandra i snart tre år och vi har kanske inte varit de bästa vänner alla lektioner. Men oftast har vi ändå kommit överens. Nu är de ganska vuxna och ska lämna skolan för att börja gymnasiet. De är en samling färgstarka och charmiga personer med mycket åsikter och viljor. Jag börjar så smått summera de år vi har haft tillsammans och funderar över om vi kom dit vi skulle. Om jag lyckades ställa GPS:en på rätt destination och om vägen dit varit någorlunda vettig? Nog kom vi fram alltid, men det är ännu lite oklart till vilken plats.

En snårig resa

Det blev en något snårigare väg än jag hade tänkt mig då vi sågs för längesedan i årskurs sju. GPS:en visade sig inte vara helt tillförlitlig och hade inte med i beräkningarna att det längs den tänkta färdvägen uppenbarade sig en massa spännande avstickare som fångade både mitt och mina elevers intressen. Vägkanten har varit artrik och där i diken och på rastplatser har vi ofta funnit våra mest spännande utflyktsmål. För det är ju så, att livet händer, där utanför skolans väggar. Det har inte bara förmågan att envist knacka på klassrumsdörren utan har dessutom fräckheten att självsvåldigt tränga sig in i salen.

Så, vad gör man då med en objuden gäst på svensklektionerna? Välkomnar vederbörande eller driver hen på dörren? Det senare alternativet kan ibland kännas lockande men är ganska lönlöst. Den påhittiga besökaren skulle funnit andra sätt att ta sig in genom öppna fönster, eller lite i taget sippra in via den susande ventilationen. Klassrummet är ju trots allt ingen isolerad bunker.

"Livet där ute"

Min klass har inte backat för allvar och tyngd utan har handlöst kastat sig in i arbetsområden som berört allt från kärlek till viruspandemier och död, vidare till gängkriminalitet och olika perspektiv på integration och invandring till Sverige. De har tvärtom gått igång och fungerat som allra bäst när arbetsområdena “bränt till”, varit aktuella och på något sätt angått dem. Kort sagt när vi tillsammans låtit “livet där ute” ta plats i undervisningen. Diskussionerna har ibland varit livliga och deras spretighet en verklig tillgång. Dessutom är det nog så att mycket av deras livlighet och höga ljudvolym i själva verket kan tänkas vara engagemang.

Kanske är det här vi hittar det jag uppfattar som svenskämnets kärna? Att själv uttrycka tankar, känslor och åsikter, men också att lyssna in vad andra har att säga. Svenskämnet som ett verktyg att träna demokrati. I kursplanen i svenska för grundskolan kan vi läsa att: “Språk är människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära. Genom språket utvecklar människor sin identitet, uttrycker känslor och tankar och förstår hur andra känner och tänker.” (LGR 11:2019)

Vi har nått destinationen

Ibland har eleverna krockat med varandra, men turligt nog är moderna fordon oftast utrustade med airbag som lindrar smällen. Sakta men säkert har de blivit ganska skickliga trafikanter och nu är det ganska längesedan vi råkade ut för något större kollision. Men var hamnade vi då till sist? Det är ännu inte helt glasklart, men på en plats, en bit från motorvägen, där fönstret står på glänt och vårvinden drar in. Det är nästan sommar ute och livet kallar på dem. Min GPS låter meddela att vi nått destinationen. Nu ska de snart får åka vidare mot fortsatta studier. Det kommer att gå bra!

Lästips

För den som vill fördjupa sig mer i “svenska som demokratiämne” rekommenderar Andreas att läsa Gunilla Molloys “Skolämnet svenska: en kritisk ämnesdidaktik” från 2007.