Mars månads instagrammare: Katarina Lorentzon, biografföreståndare
Publicerad 1 mars 2018
Katarina Lorentzon gissar att några i biopubliken tror att hon i princip bor på Bio Capitol. Det gör hon inte. Även om hon sedan tre decennier tillbringar större delen av sin vakna tid på biografen. Första åren som timanställd maskinist. I dag som föreståndare och delägare.
Vad har du på gång just nu?
− I mars rullar det på med en räcka premiärer. Det kommer mycket bra film nu under våren, som tyska ”Utan nåd” av Fatih Akin och Greta Gerwigs ”Ladybird”. Det blir nästan lite trångt i programmet, men det är ju ett angenämt problem.
Berätta lite om dig själv. Hur hamnade du på Bio Capitol?
− Jag var 20-någonting när jag började jobba ideellt på Hagabion och lärde så småningom upp mig till maskinist. 1989 började jag här som maskinist och sedan har det rullat på. 2013, den 1 mars, tog jag och två andra över bion efter Clas Gunnarsson.
Var det ett svårt beslut att ta över?
− Jag hade jobbat här så många år och visste vad jag gav mig in på. När jag väl bestämt mig kändes det lätt. Jag är inte supercineast, men intresserad av teknik och av biografer som företeelse. Stänger man ner och river en sådan här biograf är det oåterkalleligt. Det går aldrig att återskapa en sådan här miljö. Det är ett kulturhistoriskt ansvar att driva den vidare och det är en bio som många bryr sig om. Vi har många stammisar, och nästan varje dag är det någon besökare som kommer in, säger något uppskattande och är glada att vi finns kvar.
Ändå är biografdöden ett begrepp som sedan det myntades på 1960-talet dyker upp med jämna mellanrum. Då var det tv:ns intåg som minskade antalet biobesök. Efter det har allt från videofilm till streamingtjänster upplevts som hot. Hur tänker du kring det?
− Uppenbarligen fortsätter folk att vilja gå på bio, trots att tillgången på film i dag är oändlig. Men att få sitta i ett mörkt rum tillsammans med andra är en annan sorts filmupplevelse än att titta hemma. Och det är då jag kommer tillbaka till värdet av en klassisk biomiljö som den här, med ridå och trevlig stämning. Däremot är det mycket annat som är annorlunda i dag.
Som vad?
− Ser man tillbaka, som till 1990-talet, så hade vi större publiksuccéer förr. Det hände att filmer som Kieslowskis trilogi och ”Amelie från Montmartre” enbart gick på Capitol. I och med digitaliseringen sprids filmerna ut på fler biografer och salongerna blir inte fullsatta. Det gör att vi får tänka annorlunda med programsättning och hur biografen ska fungera.
Hur ser du på Capitols framtid? Var är ni om tio år?
− Då tänker jag vara pensionär och förhoppningsvis har någon annan tagit över. När det gäller Capitol är jag inte så utvecklingsorienterad, utan mer inne på att bevara och underhålla verksamheten. Det är nog ett personlighetsdrag jag har.
Finns inga framtidsplaner alls?
− Det är inte så att jag säger nej till förändringar, när vi tog över genomförde vi till exempel en omfattande digitalisering av biografen, men jag har inga stora planer. Jag hoppas att vi snart kan köpa nya stolar, så att biopubliken får fortsätta att sitta skönt.
Hur upplever du Göteborg som film- och biostad?
− Jag befinner mig ganska mycket i min egen bubbla här på biografen så det är svårt att svara på. Men jag upplever ett gott samarbetsklimat mellan stadens biografer. Man hjälper varann och det spelar inte så stor roll vilket namn det står på skylten när det väl kommer till kritan. Jag tycker också att vi har ett gott samarbete med produktionssidan. Jag har genom åren blivit bekant med många där, eftersom vi kör en del tester av filmer under produktion. Sådant som teknikkollar, visningar för testpublik eller teamvisningar av färdiga filmer.
Vad kan vi förvänta oss av dig som mars månads instagrammare?
− Jag ska försöka beskriva livet och vardagen här på bion. Kanske kommer ni också att få titta in i några hemliga vrår som folk inte har sett förut.
Text och foto: Camilla Adolfsson
Fakta/Katarina Lorentzon
Gör inom film: Biografföreståndare på Capitol.
År i branschen: 29
Bästa branschminnet från Göteborg: ”När filmfestivalen ordnade hundvisning av Laurie Andersons film ”Heart of a Dog”. Biobesökarna fick ha med sig hundar. Jag var lite rädd att jag skulle bli fullkomligt star-struck av att ha Laurie Anderson på min bio, men hon var supertrevlig, hundarna var fina, filmen var fantastisk och publiken var lycklig.”
Favoritfilm: ”Den turkiska kattfilmen “Kedi”. Dels för att jag är katt-tokig, dels för det är en trevlig film som ger oss något slags hopp om mänskligheten”.