December månads instagrammare: Gabriel Manrique, dokumentärfilmare och platsletare
Publicerad 1 december 2019
Göteborg är en brokig stad. Utmärkt om man ska leta miljöer att filma i. Det tycker Gabriel Manrique, dokumentärfilmare och antropolog som sedan ett par år även jobbar som platsletare. ”Göteborg har både fula och vackra platser. Här finns allt”, säger han.
Vad har du på gång just nu?
− Jag jobbar med tre egna projekt. Dels skriver jag på en webbaserad dokumentärserie, dels snickrar jag på två projekt som ligger långt fram i tiden. En tv-serie som jag inte kan säga så mycket om i dagsläget och en dokumentärfilm om ett folkmord i Patagonien.
Och som platsletare?
− Ingen aning. Jag har precis avslutat ett längre projekt, tv-serien ”Sommaren 85”, där jag varit både platsletare och assisterande platschef. Vi får se vad som väntar. Ibland kan platsletarjobb dyka upp snabbt och ofta brinner det i knutarna, till exempel om inspelningen är nästa vecka och de inte är nöjda med den plats de redan har. Då gäller det att hitta en ny plats som i princip är klar att använda eftersom man inte hinner dressa miljön så mycket.
Hur hamnade du i film- och tv-branschen?
− Jag bestämde mig för att jobba med film ganska sent i livet och började plugga antropologi och media i England när jag var 29 år. Innan det var jag i restaurangbranschen och bodde i olika länder. När jag var färdig med utbildningen gjorde jag min första dokumentärfilm ”Porters of the Inca Trail”, som hade premiär 2009, och sedan ”Sandgrains”, som kom 2013.
Varför läste du antropologi?
− Jag blev inspirerad av en kompis morsa som är dokumentärfilmare och antropolog. Den sortens observerande dokumentärfilm som jag ville göra och gör är visuell antropologi. Det handlar om att fördjupa sig i människors liv och livsöden och ge ett tvärsnitt av samhället.
Har du nytta av antropologin även som platsletare?
− Absolut. När man gör en profil på en karaktär kan det handla om att tänka på saker som ”hur såg det ut hemma hos en sjuksyrra i Falköping på 1980-talet?” och ”vilken typ av tapeter hade den personen?”. Det är enormt kul och kreativt. Nästan lite som ett tv-spel. Jag får ett uppdrag och har oftast ganska kort tid på mig att lösa det.
Du arbetar brett. Med dokumentärer, drama och reklam. Vilka är det största skillnaderna?
− Dokumentärer befinner sig i en annan värld än drama och reklam. Det är helt olika processer, även om resultatet kan se likvärdigt ut. Dokumentärfilm görs oftast med små team och en annan sorts teknik än vad du använder när du gör drama och reklam. Drama handlar om att bygga upp hitte-på-världar, du måste skapa allt från grunden, och när du gör reklam är det lite samma sak rent produktionsmässigt.
Hur ser du på Göteborg som filmstad?
− Positivt. Vi ligger bra till mellan Oslo, Köpenhamn och Stockholm och har bra verksamheter som Gothenburg Film Studios på Hisingen. Och som platsletare går det mesta att hitta. Vi har varierad natur, allt från klippor och bruksmark till djup skog och olika stadsmiljöer som passar till olika epoker. Göteborg har inte någon enhetlig stadsplanering och ur det perspektivet är det en ful stad, tycker jag. Samtidigt finns allt man behöver som platsletare.
Vad vill du se mer av på vita duken eller skärmen framöver?
− Jag tycker att svensk film kan vara lite feg ibland och skulle vilja se mer modig film från Sverige. Otrygga kort och spretiga idéer som går utanför mainstreamfållan. Jämför man med till exempel norsk film kan svensk film vara ganska tråkig.
Vad kan vi förvänta oss av dig som december månads instagrammare?
− Ett gäng brokiga bilder.
Text och foto: Camilla Adolfsson
Fakta/Gabriel Manrique
Gör inom film: Dokumentärfilmare och platsletare
År i branschen: 13 år (med några längre avbrott för annat).
Bästa branschminne: ”Ett bra minne är från en heldag i ett gammalt slottsarkiv, där man kunde följa vad som hänt på ägorna i över 200 år. Hade svårt att slita mig därifrån!”
Favoritfilm: ”En bra dokumentär är ’The Lift’. Filmaren tillbringade en månad i en hiss i ett bostadshus i London och lärde känna de som bodde där. Resultatet blev ett intimt porträtt av de som bor i huset.”