December månads instagrammare: Klara Björk, lärare på Akademin Valand
Publicerad 3 december 2018
Efter många år som producent fastnade Klara Björk för att undervisa. Målet är att ge framtidens filmare de verktyg de behöver för att kunna synliggöra olika perspektiv och erfarenheter. ”Det är en ynnest att få vara i en miljö med så mycket engagemang och intresse”, säger hon.
Vad har du på gång just nu?
− Jag är mitt uppe i att summera erfarenheterna från en forskningsresa i Indien och även av att ha genomfört en presentation på en filmkonferens i Mumbai. Dessutom håller vi på att avsluta höstterminen på filmprogrammen på Akademin Valand, med allt vad det innebär i form av examinationer och visningar av studenternas arbete.
Berätta lite om ditt jobb på Akademin Valand!
− Det vi erbjuder är en miljö där studenterna får studera film, träna på och utveckla olika metoder för att arbeta med film. Det är ingen direkt yrkesutbildning med specialiseringar som några av de andra filmskolorna erbjuder. På Valand får studenterna kunskap om hela den filmiska processen och vi utvecklas tillsammans, studenter, forskare och lärare.
Du har själv studerat film på bland annat Stockholms filmskola, men också här i Göteborg. Hur skiljer sig dagens filmutbildningar från när du själv pluggade?
− Största skillnaden är nog att verktyget kameran i dag har blivit så mycket mer tillgängligt i och med den digitala utvecklingen. Det är fortfarande segregerat på universiteten i stort, de studenter och de lärare som kommer till universiteten representerar inte befolkningen i sin helhet. Men kameran har blivit en uttrycksmöjlighet för betydligt fler i dag än vad det var tidigare. Det gör utbildningen ännu viktigare. Och även fortsatt arbete med desegregering.
Hur då?
− Vi måste ställa oss frågan vad det är för samhälle vi vill ha. Om vi vill ha likvärdiga möjligheter för alla att utbilda sig så måste samhället skapa förutsättningar för det. Tidigare fick alla lära sig att läsa, skriva och räkna i skolan, men i dag måste även den visuella kunnigheten komma in, och det gärna redan på förskolenivå. I en visuell kultur är det viktigt att alla får relevanta kunskaper om bilder, både stilla och rörliga, och även ett kritiskt förhållningssätt.
Vad kan filmen spela för roll i framtidens samhälle?
− I vår tid är det ingen brist på mängden av bilder. Men vi behöver olika bilder - fler perspektiv. Kameran och bilden kan vara ett lika självklart kommunikationsmedel som pennan och pappret hittills har varit, även när det handlar om att utöva demokratiska rättigheter.
Hur såg din egen väg in i filmbranschen ut?
− Jag hade ett intresse för att uttrycka mig konstnärligt redan i skolåldern, spelade amatörteater och skrev. Att jobba med film var inte något jag kunde föreställa mig att jag skulle göra, i den miljö där jag växte upp, före digitalisering och videokameror. Det fanns inte i min föreställningsvärld förrän jag hamnade på folkhögskola. Där kom jag i kontakt med film samtidigt som digitaliseringen slog igenom och gjorde filmande mer lättillgängligt.
Vad hände sen?
− Jag utbildade mig och sedan jobbade jag hårt som filmproducent i 15 år. Sedan blev jag inbjuden till Göteborg som opponent till dåvarande Filmhögskolan. Då blev jag sugen på att själv gå tillbaka till studier och se vad jag skulle kunna göra med de erfarenheter jag fått med mig från yrkeslivet, så jag gick masterutbildningen här i Göteborg.
Vad kan vi förvänta oss av dig som december månads instagrammare?
− Att få en liten glimt av hur det fungerar på en filmutbildning i universitetsmiljö. Få veta lite mer om hur vi tänker och arbetar med kameran som verktyg.
Text och foto: Camilla Adolfsson
Fakta/Klara Björk
Gör inom film: Enhetschef och lärare i film på Akademin Valand. Producent i egna bolaget Filmkreatörerna.
År i branschen: 22
Starkaste branschminnet: ”När en av mina vänner visade en kortfilm på Hagabion under Göteborg Filmfestival på 1990-talet. Han höll ett inledande tal om hur han lagt alla sina besparingar på filmen, hur fattig han nu var och att publiken gärna fick bjuda på öl efteråt, eftersom han inte hade råd. Någon minut in i filmen fastnade 16mm-filmen, som var den enda kopian på filmen, i projektorn och blev totalförstörd. Det var den analoga tiden.”
Favoritfilm: ” En film jag såg nyligen och verkligen uppskattade var ’Min pappa Toni Erdmann’ av Maren Ade. En av anledningarna var en stark igenkänning – ’ja, just så kan det vara’. Jag känner igen det mänskliga i människan, och när en tänker efter är det ganska sällsynt. Oftast är det typer på film, inte människor.”