Månadens instagrammare november 2016: Lektorn Linda Sternö
Publicerad 8 november 2016
För Linda Sternö, filmare och lektor på Akademin Valand, är den största utmaningen att få tiden att räcka till. Det finns så mycket hon vill göra. Och så mycket hon tycker måste göras. Inte minst för att människor ska få tillgång till nödvändiga kunskaper om rörlig bild.
Vad har du på gång just nu?
− Vi öppnar snart en utställning som heter ”Kamerans ABC”. Den handlar om kameran som verktyg och hur vi kan lära oss att förhålla oss kritiskt till rörliga bilder. Sådant som vi jobbar med inom den satsning som kallas Barnfilmskolan. Vi är bland annat ute på förskolor och skolor och har workshops. Om några veckor ska vi vara på en mellanstadieskola i Göteborg. Efter det åker jag till Australien.
Australien, det låter spännande! Vad ska du göra där?
− Odla vidare på våra internationella kontakter. Akademin Valand är med i ett nätverk för filmskolor runt om i världen. Vi samlas en gång om året, nu i Brisbane.
Berätta mer om ditt arbete med kameran som verktyg. Vad går det ut på?
− Vi, alla, tampas med bilder varje dag. Bilder som säljer något; en politisk ideologi, en livsstil eller en vara. I mitt arbete försöker jag få människor att ta ett steg tillbaka. Fundera på till exempel i vems intresse en film är gjord. Varför handlar så många filmer om skjutgalna människor? Misshandlade och döda kvinnor? Vilka bilder vill du själv förmedla? Jag tror att det bästa sättet att förstå bilder, är att själv få hålla i kameran. Då lär man sig avgöra om det man ser är rimligt eller inte, iscensatt eller ej.
Du vill att bildkunskap ska få större utrymme i skolan. Är det från förskola till gymnasium?
− Ja, absolut! Människors relation till bilder pendlar mellan övertro och en otrolig skepsis. Det bygger på okunskap. När jag tänker på hur lite skolan ägnar sig åt bildförståelse i förhållande till hur mycket bilder vi ständigt matar i oss, då blir jag faktiskt rädd.
De filmskapare som du har jobbat med är i alla åldrar. Det är förskolebarn, pensionärer och professionella filmare. Finns det någon gemensam nämnare för dem alla, oavsett ålder?
− De flesta tycker att det är kul att visa sina filmer. Som filmare är det roligt att titta på världen genom kameran, men också roligt att visa den för någon annan. Att få en publik.
Under dina år i branschen har du regisserat egna filmer, producerat andras och på senare år framför allt undervisat. Kan du se någon röd tråd i allt du gör och har gjort hittills?
− Motbilder. Mångfald. Jag försöker lyfta fram bilder jag själv saknar i flödet. Det är nog den röda tråden. Ibland kan mitt jobb handla om att skydda andras goda idéer från att bli förstörda av det stora filmmaskineriet. Så var det till exempel när jag jobbade med filmen ”Äta sova dö”. Då kände jag att exakt det här, det Gabriela Pichler säger att hon vill göra, det vill jag också att andra ska få se.
Vilka är dina drivkrafter?
− Jag bestämde mig för att bli filmare när jag var 17. Jag ville bidra till en bättre värld. Sedan tyckte jag att det tog för lång tid att förverkliga mina idéer genom att göra film och gick över till pedagogiken i stället. För mig är den ett kraftfullare verktyg. Jag når ut till fler. Visst är det fint att få priser och uppmärksamhet för det man gör, som när vi på Barnfilmskolan fick Guldspiran på Guldbaggegalan. Men den största glädjen är att känna att man har bidragit till att bra saker händer.
Vad kan vi förvänta oss av dig som november månads instagrammare?
− Jag ska ge min bild av en universitetslärares vardag. Den nog inte alltid är som många tror.
Text och foto: Camilla Adolfsson
Fakta/Linda Sternö
Gör inom film: Utbildar filmare och andra som vill jobba med kameran som verktyg.
År i branschen: Åtta år på Akademin Valand. 20 år i filmbranschen.
Bästa jobbminnet: ”Det är inte ett, utan flera. Det är de gånger jag har varit i ett team, där alla är fullt koncentrerade och tillsammans helt fokuserar på det man ska göra.”
Favoritfilm: ”Jag har ett favoritklipp på Youtube, ’Girls First Ski Jump’. Det kan jag se hur många gånger som helst. Det är en liten tjej som peppar sig själv att våga hoppa – och sedan gör hon det. Det klippet är lite som mitt liv känns varje dag, den känslan jag har varje morgon när jag vaknar.”