”Duty Free” är Cecilia Torquatos senaste film. I april gästar hon Filmkontorets instagramkonto.

April månads instagrammare: Cecilia Torquato, regissör, konstnär och producent

Publicerad 1 april 2019

Hennes filmer landar ofta i gränslandet mellan fiktion och dokumentär. Ibland närmar de sig konstfilm. Själv säger Cecilia Torquato att det är berättelsen som får styra. ”Jag börjar alltid med vad jag vill få sagt. Hur jag ska säga det kommer senare”, konstaterar hon.

Vad har du på gång just nu?
− Jag är i uppstarten av en produktion som heter ”Flyg!”. Nu ska jag bege mig ut och testa min idé med filmkameran. Ta mig till möjliga inspelningsplatser och möta personer som hör till den grupp jag ska porträttera. Jag testar helt enkelt min idé i praktiken, stämmer av jargongen och kanske gör ett och annat castingfynd. Vissa dagar klipper jag en annan film. Jag har under en längre tid samlat bilder till en hybrid mellan dokumentär och fiktion som heter ”15 platser”, och klipper just nu en sorts teaser till arbetet med finansieringen. Dessutom undervisar jag vid Akademin Valand.
 
Även din senaste film ”Duty Free” blandar olika genrer. Hur kommer det sig?
− Jag går på det jag vill berätta och tycker inte om att klassificera, även om jag måste i förhållande till finansiering och festivaler. Dokumentärer innehåller alltid ett stort mått av fiktion, de baseras på ett urval, det man väljer att presentera. En person i till exempel ett personporträtt är alltid avgränsad, skildrad i given tid och rum och efter regissörens öga. Det är farligt att tro att det är hela människan. 
 
Hur hamnade du i filmbranschen?
− Jag lockades av möjligheten att uttrycka mig i ett medium som kombinerade två saker jag var bra på, bild och skrivandet. Jag ville berätta historier om kärlek, men också om klass och med politik i bakgrunden. När jag växte upp i Brasilien hade jag ingen filmkamera, så film var något avlägset som jag knappt vågade drömma om. Mina föräldrar är inte konstnärer, och idén om att leva på konst fanns inte på kartan. Men jag kom in på universitetet ganska tidigt och läste kommunikation, där man kunde välja olika inriktningar som radio och TV, reklam eller journalistik. Så tog jag en kurs i filmvetenskap, och så en till, och då började jag på allvar se film som en möjlighet.
 
Vad hände sen?
− Min pappa är från Brasilien men min mamma är svensk. Den brasilianska filmindustrin hade inte hunnit återhämta sig efter åren med diktatur i landet, så jag bestämde mig för att flytta till Sverige och gå filmskola. Mina rötter fanns ju trots allt i Sverige, samma land som Bergman kom ifrån! Jag sökte och kom in på en sorts förberedande kurs som dåvarande DI hade, sedan på Konstfacks animationslinje i Eksjö och därefter Filmhögskolan i Göteborg. 
 
Vad har du för relation till den brasilianska filmen i dag?
− Egentligen väldigt lite relation. I början på 90-talet, när jag bodde där, var filmindustrin fortfarande ganska död på grund av diktaturen årtiondena innan. När filmen ”Guds Stad” kom på 2000-talet hade den redan hunnit återhämta sig, tack vare skattelättnader kopplade till finansiering av kultur. Jag uppfattar det som att de har ett annat sätt att göra film på, lite mer amerikanskt och hierarkiskt, men självklart gäller det inte alla. Jag är inskolad i en mer europeisk auteurtradition och föredrar mindre team, generellt.

Hur är Göteborg som filmstad ur ditt perspektiv? 
− Göteborg är där det händer. Det finns en mäktig skara regissörer med starka egna röster, som – vilket är det bästa – samarbetar och för kontinuerliga samtal med varandra. Jag anser att Filmhögskolan, numera Akademin Valand, har bidragit till detta till viss del, genom att uppmuntra regissörerna som utbildat sig där att finna en egen röst och jobba med varandra. Staden har också starka producenter och väldigt kompetenta filmarbetare. Riktiga talanger till scenografer. Plus Nordens största filmfestival. 

Vad behövs för att Göteborg ska kunna utvecklas ännu mer? 
− Det hade varit fantastiskt om Göteborg hade haft en Filmens Hus liknande Eye Film Museum i Amsterdam. Ett ställe att samla den kraft som ju finns i stan, med biografer som kunde fungera som samhällsrum och möjliggöra visningar av kvalitativ svensk film året om.
 
Vad vill du se mer av på filmduken?
− Jag är själv inne på att utveckla filmspråket, på att hitta ett bild-och-ljudberättande som utmanar publiken och får igång tankar. Det var det jag arbetade med i ”Duty Free”, och den typen av formexperiment tar jag vidare till ”15 Platser”. Långfilmen jag arbetar med kommer däremot ha ett bildspråk som tangerar dataspel och fotokonst. 
 
Vad kan vi förvänta oss av dig som april månads instagrammare?
− Mycket action. Hoppas jag. Jag kommer att hänga på en actionpark en hel del. Men jag tänker också utsätta mig själv för det jag alltid sätter mina studenter på att göra – prova sina idéer i praktiken, utveckla manuset genom kameran och att använda det dokumentära in i det fiktiva. Jag hoppas det blir kul för alla som följer mig. 
 
Text och foto: Camilla Adolfsson
 

Fakta/Cecilia Torquato

Gör inom film: Regissör, konstnär, producent och ägare av Kvarteret Filmproduktion.
År i branschen: 15
Starkaste branschminne: ”Jag står i snö som går nästan upp till knäna. Det är min första inspelningsdag på den första långfilmen jag ska arbeta med som Björn Runges regiassistent på ’Mun mot Mun’. Jag har en walkie-talkie i handen och känner mig otroligt blyg och bortkommen för att jag ska ropa ut en massa saker i den som hela teamet ska höra, och på svenska dessutom. Veckan innan var jag i Rio och pratade portugisiska och det var 35 grader varmt. Jag fryser nästan fötterna av mig, men det går fint och jag får vittna fantastiskt skådespeleri och framställandet av riktigt fina bilder. Det var kul.”
Favoritfilm: ”Jag älskar filmer skrivna av Charlie Kaufman, som ’Being John Malkovich’ och ’Eternal Sunshine of The Spotless Mind’. De öppnar upp möjligheter för berättandet, bryter upp våra uppfattningar om rum och tid och lyckas vara vansinniga och beröra på samma gång. Johannes Nyholms ’Dockpojken’ och hans nya ’Koko-di Koko-da’ har också den kvaliteten. Mitt i det absurda ringar de in något viktigt med livet, något som ett linjärt berättande med en diskbänkshistoria många gånger inte lyckas komma i närheten av.”

http://www.instagram.com/filmkontoret