September månads instagrammare:  Maja Kekonius, filmkonsulent

Vad har du på gång just nu?
− Just nu är mitt huvud fullt av Frame Filmfestival. Det beror på att den börjar den 14 september, och betyder att nu väntar genomförandet av något jag har planerat sedan januari. Det är det roligaste med jobbet. Äntligen ska jag få träffa alla inblandade!

Berätta mer om ditt jobb! Vad gör du?
− Det jag och mina filmkonsulentkollegor arbetar för är att barn och unga ska få se på film, prata om film och göra film. Vi gör det genom att stötta strukturer och utövare. Bland annat pratar vi med kommunerna och försöker få in film i skolan, håller i nätverksträffar med pedagoger och biografer och arbetar med talangutveckling inom ramen för FilmCloud. Vi lägger grogrunden till att det även i framtiden ska kunna komma fram intressanta filmare i regionen.

Finns det något i ditt arbete som du brinner lite extra för?
− Jag tror att man utvecklas som filmare om man jobbar pedagogiskt och möter sin publik utanför festivalerna. Om man till exempel visar sin film i ett klassrum får man lite mer obekväma frågor än de som mer artigt ställs när man visar den på en filmfestival.

Hur hamnade du i film- och tv-branschen?
− Det började med att jag, som alla estetiskt intresserade ungdomar på 1990-talet, fotograferade analogt. Jag märkte att jag ville ha ett före och ett efter i bilderna, och insåg att det var rörlig bild jag skulle syssla med.

Bestämde du redan då att det var film du skulle jobba med?
− Nej, inte alls. Jag drömde om att bli geolog eller marinbiolog, men så läste jag spanska i Barcelona efter gymnasiet och ville inte alls flytta hem när kursen var slut. Då hittade jag en förberedande filmskola där, och blev helt fast. Efter det gick jag på Valands filmregiutbildning. Så även om jag är byråkrat nu, är jag i grunden regissör. Men jag insåg ganska snart efter utbildningen att jag inte ville jobba i själva branschen.

Varför?
− Jag jobbade på tv-serien ”Upp till kamp” som castingassistent och statistansvarig som ringde in folk till usla villkor. Det var fantastiskt att jobba med en serie som hade så höga ambitioner, men sög verkligen att det inte fanns förutsättningar för bra bemötande och vettiga ersättningar, så det tog tyvärr bort lusten till branschen. Jag insåg att jag hellre ville jobba i mindre projekt och närmare den konstnärliga processen. Bland annat arbetade jag med Gabriela Pichler och kortfilmen ’Skrapsår’ och med konstnären Katarina Nitsch. 2013 gjorde jag kortfilmen ”L´Europe Moderne” och fick tillbaka lusten att göra film. Men andra barnet och en bruten käke gjorde att jag började se mig om efter stabilare arbete. Det hittade jag på Göteborgs filmfestival, där jag var en del av programgruppen i många år.

Vad behöver Göteborg för att fortsätta utvecklas som filmstad?
− En grej är att Göteborg är lite för litet för att vi verkligen ska kunna skapa synergier där folk kan leva och verka i branschen. Vi utbildar en massa fantastiska filmare som sedan måste flytta för att få de bästa arbetsmöjligheterna. Det finns massor att göra för att förbättra klimatet för filmare i regionen. Vi skulle behöva fler produktionsbolag som är unga och hungriga och sugna på att ta lite större risker så att folk vill bo och verka här.

Vad kan vi förvänta oss av dig som september månads instagrammare?
− Jag kommer att skrika ut Frames programpunkter! Jag är så glad och stolt över programmet och alla fantastiska människor som deltar. Men jag ska också försöka att lyfta in alla andra delar som jag jobbar med som filmkonsulent på regionen.

Text: Camilla Adolfsson

Fakta/Maja Kekonius

Gör inom film: Filmkonsulent på Västra Götalandsregionen
År i branschen: 20
Bästa branschminne: ”En rolig del av att arbeta med film är att man hamnar i så oväntade situationer. Som till exempel att gå på strippklubb med Simon J Berger för att göra research till ’Upp till Kamp’. Men det bästa är intensiteten när det ’händer’. När alla delar i denna kollaborativa konstform får utrymme att förhöja varandra och skapa magi.”
Favoritfilm: ”Min första stora filmupplevelse var ’Dirty Dancing’. Pedro Almodóvars ’Y tu mama tambien’ och Alejandro Iñárritus ’Amores Perros’ fick mig att vilja göra film, och några filmer som gjort starkt intryck är ’The Act of Killing’ av Joshua Oppenheimer, ’Beau Travail’ av Claire Denis och ’Husbands’ av John Cassavetes. Men den film jag sett flest gånger är ’Vaiana’. Gråter i smyg varje gång monstret får tillbaka sitt hjärta.”