November månads instagrammare: Carl Javér, dokumentärfilmare
Publicerad 1 november 2018
Hans senaste film har blivit rejält uppmärksammad. Men så är också ”Rekonstruktion Utøya” en film som tar sig an det tyngsta av trauman på ett annorlunda sätt. Själv säger Carl Javér att han i sitt arbete gått från observerande till konstruerande dokumentärfilm.
Vad har du på gång just nu?
− I november väntar en fortsättning på Utøyaprojektet och även en kurs för manusutveckling i Grekland.
Berätta lite om Utøyaprojektet!
− Filmen är ett försök att med konstnärliga medel berätta om attentatet på Utøya. Vi har använt en rekonstruktionsmetod med ett svartmålat rum, vit tejp och en grupp unga skådespelare, där fyra överlevare har fått regissera sina egna minnen från vad som hände den där dagen. De lägger ett pussel över de 72 minuter då terroristen gick omkring och sköt.
Vad skiljer det här filmprojektet från dina tidigare?
− Jag har jobbat mycket med observerande dokumentärer, bland annat följt heroinister i Malmö under åtta månaders tid och gjort dokumentärserier för tv, som ”Skolan” och ”Sjukhuset”, där vi också var på plats under lång tid. Utøya har gjorts på ett helt annat sätt.
Hur då?
− Här hade vi först en lång förberedelsetid. Vi lärde känna varandra och var med hemma hos de fyra överlevare som medverkar i filmen. Sedan gjordes själva rekonstruktionen väldigt snabbt. Vi åkte upp till en filmstudio i Nordnorge och genomförde alltihop på tio dagar.
Vilken är den största utmaningen med att vara dokumentärfilmare?
− Du har aldrig koll på din lön. Det kan man inte ha. Du jobbar utan lön och får den retroaktivt. Även om jag sällan arbetar på spekulation och ser till att inte filma förrän det finns pengar, så är det så här med passionsdrivna yrken. Och passion måste du ha, det går inte att göra en bra dokumentär lite halvlojt.
Passion och egna drivkrafter alltså. Vad är det som driver dig?
− Jag gillar att komma in i olika miljöer och att träffa människor. Du kan använda kameran som en ursäkt och en katalysator för att få prata om svåra saker, oavsett om det sedan blir en bra film eller inte. Dessutom har jag och kollegorna på Vilda bomben ett stort intresse för bilden. Vi är inte så intresserade av ordet eller av att arbeta journalistiskt. Vi vill arbeta bildbaserat.
Hur fungerar samarbetet mellan dig och dina kollegor?
− Vi har ett uttalat samarbetsmål i bolaget. Ingen sitter i sin egen lilla grotta, utan vi har en gemensam, laborativ ingång till allt vi gör. Vi brukar säga att det krävs 200 års erfarenhet för att göra bra film, och det går ju inte att skaffa sig på egen hand. Att gå ut ur sin egen lilla bubbla och lyssna på andra är oerhört värdefullt.
Hur såg din väg in i filmbranschen ut?
− I tonåren gjorde jag film med kompisar och sedan gick jag två folkhögskoleutbildningar. Någon gång i 20-årsåldern såg jag en dokumentär av Eric M. Nilsson som blev starten på min kärlekshistoria till dokumentärfilmen. Mitt första jobb var som klippassistent på Göta film, sedan blev jag klippare och 1996 hade jag gjort min första dokumentär.
Hur har dokumentärfilmens villkor förändrats under de år du har arbetat?
− Dokumentärfilm som genre har vuxit explosionsartat, både kreativt och statusmässigt. Att Copenhagen Dox, en hel festival med bara dokumentärer, skulle finnas eller att Netflix skulle köpa in dokumentärer för miljonbelopp, det var otänkbart för några år sedan.
Vad behövs för att dokumentärfilmen ska fortsätta att utvecklas?
− Mer pengar till bolagen. Visst kan det vara bra att erbjuda utbildningar och sånt, men det finns redan kunnigt folk. Det som behövs är pengar som gör det möjligt för bolagen att jobba mer kontinuerligt och långsiktigt, till exempel genom en utvecklingspeng.
Vad kan vi förvänta oss av dig som november månads instagrammare?
− Ni får i alla fall följa med till Grekland. Och ta del av det fortsatta arbetet med ”Rekonstruktion Utøya”. Sedan blir det lite kontorshäng hos oss på bolaget.
Text och foto: Camilla Adolfsson
Fakta/Carl Javér
Gör inom film: Dokumentärfilmare, regissör och manusförfattare.
År i branschen: 23
Starkaste branschminnet: ”Vi filmade dokumentärserien ’Sjukhuset’, hade varit på Sahlgrenska i flera månader och kände oss som en del av stället när helt plötsligt en massa ungdomar började komma in på akuten. Det var kvällen för Backabranden, och även om vi filmade så valde vi att inte ha med det i dokumentären sedan. I efterhand kan jag se att det här hänger ihop lite med min senaste film om Utøya. Att vi också har varit med om en katastrof här i Göteborg, även om den inte hade några politiska förtecken.”
Favoritfilm: ”Jag såg ’Wild Wild Country’ på Netflix nyss och den var fint gjord och sevärd. Den visar också på dokumentärens framskjutna plats i dag och kan lätt konkurrera med vilken dramaserie som helst.”