Gorki Glaser-Müller ser sitt filmarbete som multidisciplinärt. Det innehåller allt från dokumentärfilmande till VR och nya medier. I april är han Filmkontorets gästinstagrammare.

April månads instagrammare: Gorki Glaser-Müller, filmare och regissör

Publicerad 1 april 2021

Insikten kom sista året på teaterhögskolan. Gorki Glaser-Müller ville inte enbart jobba som skådespelare. Han ville skriva och regissera film. ”Film är ett massmedium. Jag har något att berätta och har alltid haft ambitionen att nå många med det jag gör”, säger han.

Vad har du på gång just nu?
− Det är snart världspremiär på vår senaste film, ”Children of the Enemy”, om Patricio Galvez kamp för att hämta hem sina sju barnbarn från flyktinglägret al-Hol i Syrien. Premiären äger rum på CHP-DOX i Köpenhamn, som är en av de bästa dokumentärfilmfestivalerna i världen. Det är maxat! I Danmark är det dessutom ett hätskare tonläge i debatten om vad som ska hända med barnen till IS-anhängarna.

Något mer som händer i april?
− Jag är även projektledare för Narrative VR Lab på Visual Arena, där filmskapare kan göra piloter i XR, de nya medierna. På årets Audiovisual Days, 13–15 april, kommer vi att redovisa det lab vi har nu med dokumentär inriktning. Det blir kul. Jag har lyckats bjuda in en gäst som jag försökt få med i flera år.

Vilka är dina roller i filmbranschen? Hur jobbar du?
− Jag jobbar tvärdisciplinärt. Mest skriver jag och regisserar fiktion, egna historier. Ibland frilansar jag som fotograf. ”Children of the Enemy” är min första långdokumentär, så det är väldigt spännande. Jag följde Patricio Galvez under hans resa ner till Irak och Syrien. Jag filmade, tog ljud allt själv. Jag undersöker också immersivt berättande, alltså filmer i VR, Virtual Reality. I höstas var jag även med i tv-serien ”Zebrarummet” som skådespelare.

Hur hamnade du i film- och tv-branschen?
− Det var inte alls en barndomsdröm. Jag ville bli arkeolog som liten, gräva upp dinosaurier och sånt. Sedan veterinär. Och sedan advokat, då jag växte upp under diktaturen i Chile. Jag kom till Sverige som politisk flykting som 13-åring, och under min ungdom i Sverige ville jag bli journalist, men hade också börjat spela amatörteater – och en helt ny värld öppnades. Sista året på teaterhögskolan upptäckte jag att jag ville skriva och regissera. Film. Det var lite antiklimax, kan jag lätt säga. Att efter fyra års studier upptäcka att jag var mer nyfiken på att göra film. Så jag gav skådespelandet två år innan jag sökte och kom in på filmutbildningen här i Göteborg.

Vad behöver Göteborg för att kunna utvecklas som filmstad?
− Det som behövs mest är ju filmare. Folk som är intresserade att göra film, på alla nivåer. Det behövs också att vi använder kraften i kreativiteten och utökar den. Det är lustigt, men det var inte förrän jag själv började som projektledare för Narrative VR Lab, där det finns lite pengar att fördela, som jag på riktigt insåg att konsulenter måste vara extremt kompetenta människor. Jag menar, det är ett viktigt jobb med mycket allvar – och ansvaret du har är så stort. Precis som filmarens. Jag hoppas att det framöver kommer att finnas ännu mer kulturpengar, och att politikerna behåller armlängsavstånd till konst och kultur.

Vad tycker du utmärker Göteborg som film- och tv-stad?
− Jag tycker om Göteborgs jävlar anamma. Det finns gemenskap och en ”ensam mot alla”-känsla. Det är mycket kärlek bakom filmarbetet här. Det är lustdrivet både i det lilla, som Göthenburgo, och i det större, som Gothenburg Filmstudios. Men det ligger en fara i att det är svårt med kontinuiteten för många professionella. Jag skulle vilja att staden kompletterade det befintliga ekosystemet med ett mindre XR-center. En slags kluster för narrativa upplevelser och spel. Där finns ”the window of opportunity”. Vi måste också hänga på det nya produktionssättet Virtual Productions, som är på intåg i industrin. Det är fullt möjligt om flera aktörer samarbetar och investerar i det gemensamt.

Vilka ser du som de främsta utmaningarna i ditt jobb?
− Välmåendet. Det som kommer av att känna att göra något meningsfullt och bra. Som du kan leva med och leva på. Det är ju det här med kontinuitet. Vill du ha regijobb hela tiden, måste du flytta. Vill du göra dina egna verk, måste du vara drivande och påhittig. Risken finns att du inte återhämtar dig mellan projekten. Du gav allt på din senaste film och orkar inte starta upp nästa.

Vad är det bästa med ditt jobb?
− Känslan av att ha skapat något som inte fanns förut. Av att bara jag kan berätta om det här, på det här sättet. Jag har ett behov av att utrycka mig, så det är tillfredställande att tillsammans med andra faktiskt göra något så konkret och påtagligt som film.

Vad vill du se mer av på filmduken?
− Jag vill se klimatångesten göra intåg. I varje drama, varje actionfilm. Det är som att innehållet är detsamma som innan. Som att jorden inte alls har blivit varmare.

Vad kan vi förvänta oss av dig som april månads instagrammare?
− Många olika slags uppdateringar och situationer. Jag jobbar som sagt multidisciplinärt. Ena veckan spelar jag in en volymetrisk prototyp till ett dansverk med djupseende kameror. Nästa har vi premiär på ”Children of the Enemy” och hamnar i en debatt om barn och mänskliga rättigheter. Jag är ett mynt med många sidor.

Text och foto: Camilla Adolfsson

Fakta/Gorki Glaser-Müller

Gör inom film: Regissör och filmare. Projektledare för Narrative VR Lab på Visual Arena.
År i branschen: 16
Bästa branschminne: ”När jag stod längst fram på ett utsålt Draken på premiären av min film ’En gång om året’, och folk stod upp och klappade och klappade. Lite klyschigt, men så var det. Jag hade hybris och blackout resten av kvällen efter de stående ovationerna.”
Favoritfilm: “Jag har flera, jag kan gilla så olika. Som ’The Matrix’, ’Bridesmaids’, ’Till min dotter’ och filmer av Fatih Akin, Agnès Jaoui och Gaspar Noé. Men jag brukar inte kolla på filmer mer än en gång. Ärligt så tror jag att ens kärlek för en film kan förstöras av att titta på den igen, som att möta en före detta kärlek. Det är bättre att behålla minnet av den.”