Bakom sig har Camilla Topuntolis filmer som bland andra ”Are we lost forever” och ”Vuxensmaker”. I juni gästar hon Filmkontorets instagramkonto. Camilla Adolfsson

Juni månads instagrammare: Camilla Topuntoli, filmfotograf

Publicerad 1 juni 2022

Filmfotografen Camilla Topuntoli trivs i Göteborg. Hon har inga planer på att återvända till födelselandet Italien. ”Som kvinna och filmfotograf vill du inte jobba där. Italiensk filmindustri är fortfarande en manlig värld och du blir behandlad därefter”, säger hon.

Vad har du på gång just nu?
− Jag har ett tätt samarbete med en annan italienare som bor här, Nicola Camoglio. Vi håller på och utvecklar två långfilmer tillsammans. Dessutom ska jag filma ett verk av konstnären Daniel Jewesbury på ett 20-tal platser i Göteborg. Och så gör jag reklam och musikvideos.

Hur kommer det sig att du blev filmfotograf?
− Eftersom jag är uppvuxen med en pappa som är stillbildsfotograf, i ett hem där vi tittade mycket på film ihop, var det en lätt väg att välja. Men först var jag inne på att bli fotograf som pappa. Jag gick till och med en klassisk konstskola, vilket i Italien är ungefär detsamma som att skulptera i marmor. Men jag är ju inte Michelangelo direkt, och det var när jag såg videokonst, som verk av Pippilotti Rist, som jag insåg vad jag ville göra.

Vad gjorde du då?
− Jag började titta ännu mer på film, utan ljud, för att verkligen kunna se allt filmfotografen gjorde. Det gör jag fortfarande. Sedan utbildade jag mig till filmfotograf på DFF i Berlin och jag har även gått på Valand, den utbildning som då hette filmiska processer.

Hur hamnade du i Göteborg och på Valand?
− Det är så många som frågar mig varför jag har flyttat till Skandinavien. Det var för mig, som för så många andra, att jag hade träffat någon och blivit kär. Först bodde jag i Oslo ihop med min dåvarande kille som kom från Sverige. Sedan sökte mig till Göteborg. Jag behövde egentligen inte en till filmskola. Men Valand och de människor jag träffade där har ändå blivit viktiga för mig.

Du var med i talangutvecklingsprogrammet Berlinale Talent 2020. Vad har det betytt för dig och din karriär?
− Jag sökte dit med inställningen att ”nu måste ni ta in fler kvinnor” och kom med. Det har betytt massor. Bland annat blev jag snabbt kontaktad av en agent i Paris och fick kontrakt. Det har underlättat jättemycket för mig och har hjälpt mig att fokusera på vad jag egentligen vill syssla med. Just nu försöker jag välja bort sådant jag inte vill göra. Som kortfilm. Jag vill inte göra fler kortfilmer.

Vad vill du göra?
− Jag har ganska nyligen gjort min första långfilm, David Färdmars ”Are we lost forever”, och jag vill fortsätta arbeta i längre format. Men att göra reklam och musikvideos är okej. När du jobbar med reklam får du chansen att experimentera, det finns en större budget så det går utmärkt att testa lite olika grejer. Så varför inte? Det är bara ett format, och så länge det finns någon form av storytelling intresserar det mig. Sedan skulle jag inte kunna jobba med reklam för produkter jag är emot eller göra sexistisk reklamfilm.

Hur upplever du Göteborg som filmstad?
− Det är en liten stad, men med mycket potential. Jag uppskattar att det går att lita på folk här. Man ställer upp för varandra. Människor är stöttande och du känner att du betyder något även på ett personligt plan.

Hur är det för dig att vara verksam i Sverige?
− Jag trivs med att inspelningarna inte är så hierarkiska. Att alla är en del av maskineriet och att alla behövs. I Italien behandlas regissör, filmfotograf och andra högt upp i hierarkin på ett speciellt sätt. Men jag vill inte ha det så. Jag vill att mitt kamerateam ska kunna komma till mig och säga om de tycker att jag gör fel. Jag vill inte vara på piedestal.

Vad mer?
− Det en lättnad att inte bli konstant annorlunda behandlad bara för att jag är kvinna. Där har vi kommit långt här. Kvinnor vinner Guldbaggar för bästa foto. Mycket har hänt bara sedan jag flyttade hit. Sedan finns det andra fördelar med att vara filmfotograf i Sverige. Som ljuset. Luften. Den här explosionen av riktigt ljus som du kan använda dig utav.

Vad kan vi förvänta oss av dig som juni månads instagrammare?
− Att få veta lite om min bakgrund, om min pappa, och att få inblick i mitt sätt att arbeta genom hela resan med en film. I förproduktion, på set och under postproduktion. Jag vill berätta om hur det går till att arbeta ihop med en regissör och även dela med mig lite av det som inspirerar mig. Som fotografer som Nan Goldin och Wolfgang Tillmans.

Text: Camilla Adolfsson

Fakta/Camilla Topuntoli

Gör inom film: Filmfotograf
År i branschen: 6
Bästa branschminne: ”När vi filmade slutscenen av ’Are we lost forever’ utanför Falkenberg. Skådespelaren Björn skulle cykla och B-fotografen körde bilen vi skulle filma från. Längst bak i bilen åkte jag och regissören David. Jag såg ingenting av hur det blev, men David ropade ”Fortsätt cykla!”. Han var glad. Allt var precis som han ville ha det. Det är ett vackert minne.”
Favoritfilm: ”Det är lätt att svara på. Wim Wenders film ’Paris, Texas’. Inte minst på grund av filmfotografen Robby Müllers arbete. Han är den som har inspirerat mig mest av alla.”