Mars månads instagrammare: Filmproducenten Annika Hellström
Publicerad 28 februari 2017
Efter 15 år som scripta sadlade Annika Hellström om till producent. ”Det blev så” när det feministiska filmnätverket Doris, som hon själv hade varit med och startat, skulle genomföra sitt manifest. Och hon märkte snabbt att hon trivdes utmärkt i sin nya yrkesroll.
Vad har du på gång just nu?
− Mycket. Först och främst är det förhands-, gala- och biopremiär på filmen ”Dröm vidare”, som fick publikens pris på Göteborg filmfestival. Jag jobbar även med en isländsk samproduktion som ska färgkorrigeras här i stan. Dessutom håller jag på att färdigställa en barnfilm, ”Märta Proppmätt”, tillsammans med Petra Revenue och Samir Arabzadeh. I mitten av månaden ska vi till Malmö för att pitcha fortsättningen av två kommande långfilmer på den.
Berätta om din bakgrund. Hur hamnade du i filmens värld?
− Tidigare jobbade jag i restaurangbranschen. En dag fick jag ett erbjudande om att bli källarmästare på ett nytt ställe som snart skulle öppna. Det fick mig att börja fundera på vad jag egentligen ville göra med resten av mitt liv. Jag tackade nej till jobbet och tog min tillflykt till en filmskola i New York.
Varför just filmskola?
− Jag var intresserad av fotografi, av människor och av andra kulturer, och kände att det fanns saker jag ville berätta. Med film kan man berätta en historia på så många olika sätt, film har alla konstnärliga element. Efter 30 år i branschen kan jag fortfarande bli helt hänförd över filmens kommunikationsförmåga.
Vilken nytta har du av din tid som scripta nu när du är producent?
− Som scripta jobbar du ibland nära regissören, ibland som en fluga på väggen. Jag tror att jag har utvecklat en förmåga att snabbt upptäcka vilka problem som kan uppstå i en produktion. Många producenter har framför allt ett overheadperspektiv, men jag har även ett detaljperspektiv, kan se saker ”från golvet” och komma med lösningar rent inspelningstekniskt.
Har du något drömprojekt? I så fall vilket?
− Jag är taggad på att nå ut till en riktigt bred publik. Det skulle vara kul att göra en komedi, men på samma kvalitetspremisser som jag alltid jobbar efter. Den får gärna handla om könsroller och helst visa upp nya sådana. Jag tror att det är dags att vi få se mjukare män, som för den sakens skull inte är losers, och kvinnor som befinner sig i högstatuspositioner utan att vara bitchiga.
Hur har branschen förändrats under de år du befunnit dig i den?
− Den har förändrats enormt! När vi skrev Dorismanifestet 1999 hade vi aldrig ens kunnat fantisera om att vi skulle vara där vi är i dag. Branschen är fortfarande inte jämställd, men vi har betydligt fler kvinnliga regissörer och fotografer, som är skickliga och prisbelönta. För att inte tala om kvinnliga ljudtekniker, som inte alls fanns då, för snart 20 år sedan. I ett internationellt perspektiv är det här otroligt exotiskt.
Vilka utmaningar har vi framför oss?
− Det finns en hel del kvar att göra, inte minst när det gäller etnicitet. Det är så lätt att trampa på i redan upptrampade stigar, utan att tänka efter. Men det är varje berättares ansvar, inte bara filmares, att tänka på att placera in människor med olika etniciteter i alla roller, både hög- och lågstatus.
Vad tycker du utmärker Göteborg som film- och tv-stad?
− Göteborg är inte så kommersiellt, här finns många independentbolag. Om man jämför med till exempel Stockholm så är bolagen här kanske lite mer vildsinta och utmanande, på samma sätt som jag kan tycka att musikscenen är. Vi är lite friare gentemot eliten, etablissemanget eller vad man nu väljer att kalla det.
Vad kan vi förvänta oss av dig som mars månads instagrammare?
− En inblick i min vardag, där jag står och gräver precis just nu.
Text och foto: Camilla Adolfsson
Fakta/Annika Hellström
Gör inom film: Producent
År i branschen: 30
Bästa branschminnet: ”Det bästa är alltid när filmen man jobbat med möter publiken. Det är magiskt.”
Favoritfilm: ”Det är lättare att säga favorit-tv-serie, för det är den brittiska ’Six feet under’, tveklöst.”