Fia Reisek på Fixas beskriver attributmakarens arbete som ”produktion bakom produktionen”. I juni är hon Filmkontorets gästinstagrammare.

Juni månads instagrammare: Fia Reisek, attributmakare

Publicerad 1 juni 2021

Fluffiga sagofigurer och pratande snögubbar. Blod, lik och till synes avslitna armar. Fia Reiseks arbete innehåller förstås inga riktiga kroppsdelar – men utseendet ska vara så trovärdigt som möjligt. ”Drivkraften är alltid att bli lite bättre på det jag gör”, säger hon.

Vad har du på gång just nu?
− Här på Fixas, där jag jobbar, håller vi på och avslutar vårt arbete med figurer till två tyska barn- och ungdomsfilmer. Det är mycket som är hemligt, men det vi gör är animatroniska dockor i form av olika djur. Vi måste vara färdiga nu i juni. I juli börjar de spela in.

Berätta lite mer om Fixas! Vad gör ni?
− Vi gör animatronics, dockor, specialkostym och en hel del annat till spelfilm, reklam och nöjesparker. Till exempel har vi gjort handspelade drakar till Tomteland i Dalarna. Fixas drivs av mig och Niklas, min man, och hos oss jobbar även Kickan Öman. Men vi har också ett stort nätverk av frilansar vi brukar anlita. Några exempel på vad vi gjort för film och tv är Yoko till filmen med samma namn, snögubben i ”Panik i tomteverkstan”, en robot till Labyrint, den nya Bolibompadraken och björnen i ”Fear of the Woods”. Sedan gör vi en del stunt- och polisrelaterade grejer. Sådant som mjuka batonger, yxor och andra saker man kan slåss med.

Vilken är din roll i processen?
− Jag är utbildad attributmakare. Min roll är främst att skulptera, det vill säga den första delen av processen, och att måla, vilket kommer i slutet.

Vad var det som lockade dig med jobbet som attributmakare?
− Jag gick estetisk på gymnasiet i Lycksele, utan att direkt veta vad jag ville bli. Det var min pappas idé. Jag tecknade och målade konstant när jag var barn. En gång åkte vi med klassen och hälsade på hos dåvarande Nordiska scenografiskolan i Skellefteå, och jag minns fortfarande hur mäktigt det var att komma dit. Jag såg en karaktär där, en människa, och blev så fascinerad. Hur gör man för att det ska kunna se ut som ögonfransar? Ögonbryn? Samtidigt kände jag att jag ville göra det lite bättre, och så är det fortfarande. När jag ser någon annans jobb tänker jag att, det där kan vi göra bättre.

Jag såg att du har armbryterska som titel i din mejlsignatur. Är du tävlingsmänniska?
− Ja, men så är det. Jag håller på med armbrytning och har en armbrytningsklubb som håller till på gymmet vägg i vägg med Fixas verkstad här i Rävlanda. Nu under pandemin har vi inte fått tävla, men jag hoppas på VM i höst. Där har jag vunnit några gånger.

Hur kommer det sig att du hamnade i film- och tv-branschen?
− Jag har egentligen aldrig varit särskilt filmintresserad, det är Niklas som är den stora filmnörden. Vi träffades när vi båda gick på attributmakarutbildningen i Skellefteå, då den fortfarande fanns. Nicke hade startat Fixas redan då, men efter utbildningen jobbade vi några år i Stockholm. Ner hit flyttade vi för tio år sedan, vi ville komma närmare släkten. Nicke har sin här. Jag har min i Norrland. När vi var i Stockholm sa alla att ”ni kan inte flytta härifrån om ni vill jobba med film”, men ögonöppnaren kom när vi insåg att vi ju ändå främst jobbar mot andra länder. Som Holland, Norge, Tyskland och Danmark. Vi hade till och med förlorat några jobb för att vi inte var i Västsverige.

Vad är du stoltast över av det ni har skapat?
− Förr hade jag sagt giraffen till ”Vi hade i alla fall tur med vädret – igen”. Det var det första stora jobbet vi gjorde. Men nu skulle jag nog säga vårt arbete med ”Emily and the magical journey”, som snart har premiär i Sverige. Vi gjorde så mycket till den, allt från konceptdesign på olika karaktärer till miniatyrer och postproduktion. Och vi hade både tid och resurser.

Vilka ser du som de främsta utmaningarna i ditt yrke?
− Att få folk att förstå det vi gör, vilken process det är. Numer tror många att det bara är att stoppa in ett kort i en maskin och så får man ett färdigt resultat utskrivet av en 3D-printer. Men det är inte riktigt så det funkar. Dessutom tror en del att vi har allt på lager, att det bara är att ringa och till exempel få en isbjörn direkt. Men nej, vi har inga isbjörnar på lager.

Finns det en oro för att den digitala utvecklingen ska konkurrera ut din yrkesroll?
− När vi började i branschen var snacket att vi skulle bli utkonkurrerade av datorer. Men i stället är det tvärtom. Vi har kunnat samarbeta med de som jobbar digitalt och på så sätt blivit bättre. Den utvecklingen har bara varit en fördel. Vi hade en del kollegor som var oerhört anti alla digitala effekter, så vi som hängde på fick snarare fördel i det arbetsflödet.

Hur är Göteborg som filmstad ur ditt perspektiv?
− Göteborg är en bra region för filmproduktion. Här finns allt från stad och berg till åkrar och hav. Plus att det är lite småstadsmentalitet här, vi hjälper varandra. Sedan kan vi förstås önska ett bättre utvecklingsstöd. Då skulle vi kunna växa och knyta fler jobb till regionen.

Vad kan vi förvänta oss av dig som juni månads instagrammare?
− Vi kommer visa upp ett yrke i filmbranschen som kanske inte syns så mycket. Folk fattar inte alltid riktigt vad vi det är vi gör. Och så blir det lite blod och kroppsdelar förstås.

Text och foto: Camilla Adolfsson

Fakta/Fia Reisek

Gör inom film: Attributmakare på Fixas, som hon driver ihop med Niklas Hermansson.
År i branschen: 14
Bästa branschminne: ”Under utbildningen hade jag en praktikperiod på inspelningen av ’Den som viskar’. Det var första gången jag var med på set och det var en så häftig upplevelse. Det var då jag verkligen fattade hur saker och ting hängde ihop och hur film blir till. ”
Favoritfilm: ”Filmen ’300’. Den är visuell, mäktig och full av överdrifter. För mig fungerar den lite som peptalk“.