Röster från anhöriga som sökt hjälp hos Behandlingsgruppen

Ni ville alltid höra hur det gick för honom och ni dömde inte

 ”Vi kom hit för att vi behövde prata av oss. Vi kände oss förtvivlade och misslyckade och ville få råd om hur vi skulle förhålla oss till att vi har en son som har problem med missbruk. Snart insåg vi att samtalen med er avlastade våra skuldkänslor. Vi kände oss lättare när vi gick ut härifrån än när vi kom. Ni lyfte det positiva vi gjorde och fick oss att känna oss starkare. Och ni var alltid så positiva till honom som person. Ni kunde se hans framsteg och påminna oss om att han är en ganska bra person mitt uppe i allt det andra. Ni ville alltid höra hur det gick för honom och ni dömde inte. Ni visade ett genuint intresse för honom.

Innan vi kom hit ville vi aldrig berätta om honom för andra. Nu känns det naturligt att göra det. Vi hade inte så stora förväntningar när vi kom hit. Vi tänkte att vi kanske kunde få några konkreta råd och så där. Vi blev överraskade att vi fick så stor hjälp med oss själva; hur vi ser på oss själva och hur vi ser på varandra. Det har verkligen stärkt vår sammanhållning.

När vi har gått härifrån har vi känt att vi kanske inte är helt fel ute. Vi jobbar mer med varandra än mot varandra nu och kan uppskatta varandras olikheter. Det var drygt tre år sedan vi kom hit för första gången. Vi frågar oss varför vi inte gick hit tidigare. Här blev vi synliga som människor och inte bara som föräldrar till ett problembarn.”

// Andreas föräldrar

Ni gav oss tillbaka tron på familjen

 ”Vi sökte desperat efter någonstans att få hjälp. Vi behövde hjälp att förstå den här världen med missbruk och kriminalitet och allt vad det innebär. Vår son hade börjat ta avstånd från oss och från sina syskon. Vi förstod inte vad som hände. Det blev fullständigt kaos för oss när han sa att hans kontakter i den kriminella världen var hans familj – inte vi.

Så vår första tid här handlade mycket om vår familj och hur vi skulle hantera alla konflikter som uppstod på grund av hans missbruk. Vi var så upprörda, men här fick vi hjälp att formulera våra känslor vettigt och sansat. Att sätta ord på det som händer är nödvändigt för alla. Hur ska man annars komma vidare? Ni förklarade att det är en väldigt lång process att sluta missbruka och att det tar tid att ta sig igenom krisen. Det har vi haft med oss.

Alla möten vi har haft har varit guld värda. De har hjälpt oss att hålla modet uppe, även om det händer att vi frågar oss om han någonsin kommer levande ur det här. Ni gav oss tillbaka tron på familjen. Att vi var viktiga för vår son. Innan vi kom hit hade vi hört att det enda vi kunde göra var att sparka ut honom och byta lås. Ni gav oss tron på att vi hade betydelse och att vi kunde göra något. Ni hjälpte oss att få perspektiv på vår konstiga tillvaro, att härda ut och att vara ett stöd för vår son. Era röster och ert stöd har funnits med oss hela tiden även mellan gångerna vi har träffats. Det var också bra att ni var två som kom med olika infallsvinklar och plockade upp olika trådar i samtalet.”

// Robins föräldrar 

Om berättelserna

De två berättelserna bygger på intervjuer med föräldrapar som fått hjälp på en av Behandlingsgruppens mottagningar. Intervjumaterialet samlades in hösten 2015 och är redigerat och ändrat så att personerna inte ska gå att känna igen. Intervjuformen kallas samforskningssamtal och innebär att en intervjuare ställer frågor för att ta reda på vad som varit till hjälp. Behandlaren eller behandlarna och de berörda intervjuas samtidigt. Metoden används för att utvärdera och kvalitetssäkra arbete inom vård och behandling och kan bland annat användas för att mäta relationers effekt.