Avel och avlivning

Avel

Många tror att djur på djurparker förökas främst med syfte att kunna sätta ut djur i det vilda. Det förekommer sådana projekt och de är viktiga, men det är inte alltid en användbar metod för att hjälpa en hotad art och mycket av aveln sker också av andra anledningar.   

I svenska godkända djurparker är syftet med djurhållningen alltid att främja biologisk mångfald. Eftersom djur i djurparker nästan aldrig tas in från det vilda – och inga av arterna i Slottsskogen gör det – kräver alla former av bevarandearbete att djuren i djurparken förökar sig. Det gäller oavsett om fokus för den aktuella artens bevarandearbete ligger på praktiskt bevarandearbete, utbildning eller forskning. 

Avel sker också av djurvälfärdsskäl. För många djur är parning, ungvård och sociala beteenden starka beteendebehov som de behöver få utlopp för.

Avlivning

Med jämna mellanrum uppmärksammas ”avslöjanden” om avlivningar i media, men det är ingen hemlighet att avlivning förekommer i djurparker. Anledningarna till att djur avlivas varierar.

Om ett djur blir sjukt eller skadat och det inte går att behandla djuret eller om det skulle innebära stark stress för djuret att behandlas avlivas djuret av djurvälfärdshänsyn.

För att djuren ska kunna vara en funktionell del av ett bevarandearbete där inga djur tas från det vilda, behöver avel bedrivas långsiktigt i samarbete med andra djurhållare och det behöver finnas tillräckligt många djur med bra ålders- och könsfördelning. Det går aldrig att helt styra hur många ungar som föds, vilket kön de har eller om alla överlever. Därför kan det uppstå situationer där det finns fler individer än det finns lämpliga djurhållare just för tillfället. Exempelvis kan ett överskott av könsmogna hanar uppstå då många grupplevande djur bara har en vuxen hane i gruppen. I sådana fall kan avlivning av individer vara nödvändig för att upprätthålla en långsiktig hållbar djurpopulation.  

Ett exempel är den hotade skogsrenen eller alla hotade svenska tamdjursraser. Utan att låta dem försöka sig skulle inget bevarandearbete kunna ske, men det kan samtidigt uppstå perioder där det finns för många hanar i förhållande till bevarandeprojektdeltagare. Det kan upplevas motsägelsefullt att avliva hotade djur i ett bevarandeprogram, men det är en nödvändighet i ett långsiktigt bevarandearbete. 

Aveln kan i viss mån anpassas för att undvika att det uppstår situationer där djur behöver avlivas, till exempel genom att djuren förhindras från att para sig eller att de ges preventivmedel. Men eftersom parning och ungvårdnad är väldigt starka beteendebehov så är det heller inte bra för djurens välfärd. Sådana begränsande åtgärder kan också få en negativ fysisk påverkan på djuren.