På 1970- och 80-talen levde personer med intellektuell funktionsnedsättning ofta på institutioner. Miljöerna var ofta fattiga på sinnesintryck, utifrån tanken att personer med funktionsnedsättning skulle skyddas från påfrestningar.

I detta sammanhang började man arbeta med sinnesstimulering. Det kunde handla om mobiler som hängdes över sängarna, musikföremål och massage. Små signaler och responser från personerna observerades.

Detta arbete blev grunden för utvecklingen av sinnesstimulering och särskilda sinnesstimulerande miljöer. Målet var att personerna skulle få möjlighet att uppleva mer än medicinsk omvårdnad.

Begreppet Snoezelen är en kombination av två nederländska ord: snuffelen (snusa, lukta och använda sina sinnen) och doezelen (dåsa, koppla av). Idag är Snoezelenmetoden spridd över stora delar av världen.

Snoezelen i praktiken

I Snoezelen används en konstgjord och förutsägbar miljö där det är möjligt att styra rummets olika sinnesstimuli. Miljön ska kunna anpassas individuellt beroende på vem som besöker rummet.

Det ska också vara möjligt att återskapa upplevelsen, så att besökaren kan känna igen sig vid återkommande besök.

Till sinnesrummet kommer besökaren tillsammans med en medföljare. Medföljaren fungerar som en möjliggörare och har i uppgift att läsa av och tolka besökaren, så att det är besökaren som styr upplevelsen – inte medföljaren.

Målet är en kravfri upplevelse som möjliggör samspel och lockar till utforskande. Besökarens reaktioner kan vara svåra att tolka, vilket gör det viktigt att medföljaren känner personen väl.

För att minska risken för obehag är det bra att föregå besöket med en kartläggning av vilka sinnesintryck personen upplever som positiva och intressanta.

I vissa fall behöver vi vara extra försiktiga, då vissa intryck kan upplevas som starkt obehagliga. I andra fall kan intrycken behöva förstärkas för att nå fram till personen.

I detta arbete vill vi tipsa om kartläggningsmaterialet från Statped som vi översatt till svenska - intressekartläggning.