Jonathan ser med glädje tillbaka på sina år i Utmarksskolans musikklass

Det stinker faktiskt lite och jag får hålla för öronen för trummorna och basen spelar tajt men lite för starkt. Någon halvligger med en mik i handen och väskor och jackor är travade på det enda bordet. Gitarristen räknar in och låten börjar om. En replokal? Nej, det är faktiskt rast på en skola i norra Kortedala och när jag stiger in sträcker sångaren på ryggen och basisten sänker ljudet på sin stärkare.

Här har många elever repat, lärt sig musikens grunder, stått på scen, sjungit lucia, åkt på turné, rest på skolresor utomlands och - förstås - haft massor av helt vanliga lektioner i matte och svenska och de andra ämnena man läser på högstadiet. Vi hälsar på hos Utmarksskolans musikklasser i norra Kortedala. Och det är ingen överdrift att många elever passerat här för i år firar de sitt 20-årsjubileum.

En av dem heter Jonathan Bondesson och vi har sökt upp honom för att prata om musikklasserna men också om vad musiken betyder i hans liv idag. Han är förstås på turné men till slut får vi tag på varandra och stämmer träff.

Kulturarbetare

Han plockar med sig lite kall höstluft när han kliver in genom dörren till ett fik i Majorna. Vi ses här, nära scenen han brinner för. Han kommer lugnt gående i jeans och svart skinnjacka, med samma busiga svarta lockar som då. Det varma och vänliga leendet är också detsamma, fast numera krönt av en tangomustasch. Inte så konstigt. Tango är en del av hans liv nu, han dansar med sin fru men driver också dansskola med sin mamma.

Han berättar med en härlig energi om alla sina projekt inom kulturen. Förutom dansskolan så är det själva scenen på Oceanen där han bokar band och söker kulturbidrag för att få det att gå runt. Och så turnerar han förstås. Han har ett par olika band men bäst går det för Chicos Fritos.

- Det är en duo ihop med en munspelare. Vi har bytt ut flamencosången mot munspel.

Han har rest runt och spelat mycket, turnerat i hela Sverige, nu senast i ett projekt med en flamencodansare. Men hur hamnade han här? Hur blev det just gitarr?

Spelar för att må bra

- Jag har alltid behövt spela gitarr för att må bra. Det fanns redan på högstadiet fast då spelade jag elgitarr och mer metal. Fast jag tog min första lektion i flamenco när jag var 13. Sedan blev det musik på gymnasiet.

Föräldrarna hade just flyttat till Lerum så han valde att gå estetiskt program där.

- Det blev väl en flopp. Jag ville lära känna folk där i Lerum men alla som bodde där ville in till stan, säger han och skrattar gott åt minnet. 

Men det blev bra med ett nystartat program och entusiastiska lärare och han bestämde sig för att fortsätta med musiken. Han sökte till Ljungskile folkhögskola och minns det som en milstolpe när han bestämde sig för att gå en annan väg. Han lämnade jazzen och övade flamenco varje dag. Sen sökte han till Musikhögskolan i Stockholm. På det följde ett par år i Sevilla och sedan stod han vid ett vägskäl igen. Skulle han stanna i Sevilla och bli superbra på att kompa sång och dans där eller vända hem och studera vidare? Han valde att vända hem och läsa en master. Nu är han faktiskt ensam i Sverige om att ha en master i flamencogitarr. Sen dess har han frilansat.

- Jag vill skapa min egen musik och spela den. Så är det inte för alla. En del vill vara en del av något större, spela i symfonikerna och ha någon som bestämmer hur man ska spela, men jag måste gå min egen väg.

Flyttlasset går

Efter studierna startade han en studio mitt i Stockholm men när pandemin kom funderade han på behovet av familj. Han hade då mött Rebecka som idag är hans fru och de tog steget tillsammans och flyttade till Göteborg. Nu går snart flyttlasset igen, men bara till Orust där de köpt en gård. Stallet kan nog bli en scen eller en kulturverkstad. För Jonathan verkar det inte finnas några hinder och hans energi är stor och smittande.

Han frågar om Utmarksskolans musikklasser. Är det sig likt? Musikklasserna är ju på ett sätt en helt vanlig skola, med alla vanliga ämnen, men samtidigt annorlunda med massor av musik på schemat. Jonathan minns åren i Utmarksskolans musikklasser som viktig.

- Att gå i musikklass kräver ett annat commitment. Man behöver lägga in sin fritid också. Men det gör att man kommer sina klasskamrater nära. Och lärarna också.

Han pratar om att det kändes som en helhet, med det tajta arbetslaget och de gemensamma projekten. Körläger och turnéer.

- Jag minns att vi hade faddrar när vi började. De blev som rockidoler för oss. Det var så häftigt att se upp till nån på det sättet.

En kinkig matperson blev världsvan

Han pratar också om hur det inte bara handlade om musik utan om allas lika värde. Om att tjäna pengar tillsammans och sedan resa utomlands tillsammans och att oavsett ekonomiska förutsättningar är alla lika när man reser iväg. Han minns att han lämnade Sverige som en kinkig matperson och kom tillbaka efter två veckors resa i Europa och kände sig världsvan.

En annan sak han minns handlar om själva musikundervisningen.

- Den musikteori jag fick lära mig är den jag haft med mig. Det är också så viktigt att få lära sig att sjunga och spela samtidigt. Jag tänker också på hur lärarna ger eleverna ansvar. Som att man får börja med att stå i kören eller vara många i bandet men sen slutade det med att jag stod på scenen och sjöng solo.

Platser finns

Svaret på Jonathans fråga om musikklasserna är att det är sig ganska likt. Med resor, massor av musik och instrument och ett tajt arbetslag. Kanske är det lite för få elever just nu. I alla fall finns det plats för några till.

Den 21 november är det öppet hus för elever som funderar på att börja och som vill komma och testa lite. Sedan är det sökningar i februari. Allra sist får Jonathan frågan om han vill lämna något råd till elever som funderar på att gå i musikklass.

- Det handlar om att det ska vara roligt! Man ska bara spela för sin egen skull. Och man ska inte välja det ballaste instrumentet utan det man själv vibrerar för. Det som ger en impuls att plocka upp instrumentet från soffan när man går förbi.

Jonathan avslutar sin kaffe och vi kramas hejdå. Han måste vidare, måste boka nya turnéer. Men han ska också titta på en kattunge. Nu när gården är köpt så är det dags att utöka familjen.

Text och bild: Petra Andersson