Så blev det problemfyllda boendet ett hem där brukarna blir hörda

Boendet har tidigare omskrivits i media som ett problematiskt boende. Personalen har i princip bytts ut och det har varit runt fem chefer de senaste åren.

- Det var jättejobbigt att byta chefer så mycket, som inte känner oss eller de boende, då har det varit svårt att få stöd i det man behöver, säger Ubah Gridhi, stödassistent på Tunnlandsgatans boende sedan tre år.

Hon får medhåll av kollegan Falis Matan.

- Det saknades struktur och man var ofta trött. Det är stor skillnad mot hur det är nu. Vi har delats upp i två team och har fått tydligare arbetsfördelning. Det gör att det inte är lika tungt och vi fått mer tid att umgås med brukarna, åka och bowla, simma, handla med brukare, gå promenader, ha filmkvällar eller åka till Liseberg, säger Falis Matan.

Mycket skratt numera

Dessutom har personalen utökats och de har fått mycket mer kompetenshöjande insatser.

- Vi har en stabil arbetsgrupp nu, vi hjälps åt, peppar varandra och det är mycket skratt på jobbet. Jag märker på mig själv att jag verkligen vill gå till jobbet, säger Falis Matan.

- Ja, här vill jag vara kvar till pensionen, skrattar Ubah Gridhi.

Så här ser åtgärderna ut för att vända boendet. Rose-Marie Karlsson,
Nicole Horvath och Monica Plåt anställdes och har kämpat hårt
för att skapa ett mer välfungerande boende.

Vägen hit har dock inneburit mycket hårt arbete. Det har saknats ledning, struktur och rutiner. Medicinhanteringen hade brister, avvikelserapporterna blev liggande utan åtgärd, konflikter i arbetsgruppen, bemanningen var ett problem. Det fanns en otydlighet kring vem som ska göra vad.

Boendet är stort och har tio brukare med förvärvade hjärnskador med omfattande vårdbehov och vitt skilda psykiatriska diagnoser som kräver en mångfacetterad kompetens.

-  De som jobbar här har hjärta och bryr sig verkligen om brukarna. De vill väl, men det har saknats kompetens, säger Rose-Marie Karlsson, som kommit in under en period som tillförordnad enhetschef när den förra slutade.

Svårt att förstå brukare som inte har språket kvar

Kompetensen som saknats har handlat om att förstå brukare som inte har språket kvar och kan förmedla sig, att förstå hur man ser till att brukare får möjlighet att leva ett självständigt liv.

- Om man går in till en brukare och inte vet hur brukaren ska ha det för att det saknas rutiner, så blir det inte bra. Om man inte vet hur LSS-lagen fungerar, att varje individ har rätt till självbestämmande, då kan det bli så att fjärrkontrollen göms undan under natten, fastän de har rätt att välja själv när de ska se på tv. Om man inte har fått utbildning inom AKK så kan man inte prata med brukare som inte har ett språk, förklarar Rose-Marie Karlsson.

Det är därför det har varit så viktigt att just se till att personalen får kompetens i LSS-lagens utformning, vikten av brukares rätt till självständighet och välja själv hur de vill leva sitt liv och kurser i AKK, alternativ kompletterande kommunikation, som handlar om att kommunicera med bildstöd. Bemötande är också viktigt, vilket kan vara utmanande om man ska jobba med personer med psykiatriska diagnoser, men inte har psykiatrisk kompetens inom psykiatrin.

- Flera är undersköterskor och de har inte haft utbildning för att jobba med personer med psykiatriska behov. Ingen är ovänlig, men det kan vara svårt att bemöta vissa brukare som kräver mer tid, säger Rose-Marie Karlsson.

Det gör att de har satt in en pedagog med psykiatrisk kompetens som kommer in två gånger i veckan under en längre period för att hjälpa personalen att möta brukarna på rätt sätt.

Så här vände de situationen

En av de största åtgärderna som sattes in var att två metodhandledare anställdes i maj förra året.

- Det är de som har gjort det stora jobbet med att vända boendet till vad det är idag, säger Rose-Marie Karlsson.

- Ja, vi var en av åtgärderna, säger metodhandledarna Nicole Horvath som tillsammans med Monica Plåt skiftat verksamhetens fokus från att främst handla om omvårdnad till att ha en helhetssyn på människan som bor där.

Nicole Horvath är precis i gång med att ta över som tf enhetschef fram till att en ny chef anställs.

I praktiken har det handlat om att se till att göra det möjligt för brukare att välja vilka aktiviteter de vill göra.

- Vi började med en krysslista där personalen fick kryssa i vilken aktivitet brukaren önskade den dagen, om någon tackade nej så skulle man prova nästa dag igen. Det svåra har varit att veta vad de vill göra, de som inte har språket kvar. Men vi har lyckats hitta 4-5 aktiviteter till varje brukare, säger Nicole Horvath.

De har även involverat anhöriga berättar Monica Plåt, som har fokuserat mer på det pedagogiska arbetet

- Vi gjorde levnadsberättelser med hjälp av anhöriga för att förstå vad de varit intresserade av innan de insjuknat. Och med hjälp av bildstöd kunde vi lättare förstå brukare utan språk. Brukare är mer delaktiga i vad som ska hända under dagen nu, säger Monica Plåt.

Men det viktiga för att få en bestående ändring menar hon har varit att öka och förtydliga arbetspassbeskrivningarna, handlingsplanerna och få bättre rutiner, samt öka kunskapen inom LSS.

Åtgärder som sattes in för att vända på boendet:

• Ny och erfaren chef som haft ett nära och inkluderande ledarskap.
• Två metodhandledare anställdes.
• Utökad personalgrupp.
• Mer aktiviteter utifrån brukarnas önskemål, de har besökt en hästgård, åkt till Liseberg, bowlat, simmat, handlat, gått promenader, haft filmkvällar.
• Pedagog med psykiatrisk kompetens för att stötta i hur man bemöter personer med olika psykiatriska diagnoser
• Mer kompetenshöjande insatser inom AKK och LSS-lagen för att lättare kunna kommunicera med brukare som inte har kvar sitt språk och kunna lyssna in bättre vad de vill göra med sina liv.
• Mer struktur och tydliga rutiner så att alla vet vad de ska göra och se till att brukarna får större möjlighet att göra de aktiviteter de önskar.
• Uppdelning av personalgruppen med två team med fem brukare i varje, för att skapa kontinuitet av personal, så att brukarna får möta samma personal hela tiden.
• De har involverat anhöriga för att få levnadsberättelser som hjälpt dem att förstå brukare som inte har kvar sitt språk.
• Tydliga rutiner kring avvikelsehantering för att höja kvaliteten.
• Bemanningen sköts av metodhandledare vilket har resulterat i färre vakanta pass på enheten och minskad stress för personal.