"Böckerna är min livsgnista"

Först och främst vill jag önska dig ett stort grattis på 100-årsdagen! Hur ska du fira?

Det blir en fest två dagar innan, på söndagen. Då har jag bjudit in barn och barnbarn och beställt mat och tårta. Sedan på min födelsedag så får det vara öppet hus, och kommer den någon så kommer det, och jag får ju ha tårta och sådant hemma.

Vill du berätta lite om ditt liv?

Jag har levt tre liv egentligen. Först växte jag upp och fick en fästman, och var förlovad länge innan vi gifte oss. Sedan skiljde vi oss och jag fick 14 år då jag var ensam. Barnen växte upp och flyttade hemifrån, och jag började arbeta. Sedan träffade jag min sambo Kurt, som var veteranidrottsman. Det blev ett annat liv.

Jag är född på Borgaregatan nere vid Olskrokstorget, och bodde där tills jag var åtta år, sedan flyttade vi till Svangatan. Där bodde jag med mina föräldrar tills jag var 28 år och gifte mig, men då hade jag varit förlovad i fyra år. Jag blev kär i min fästmans hatt! Han hade Stetson-hatt och kritstrecksrandig kostym, och var en och nittio lång. Och jag var utbildad skräddare och hade fina dräkter, jag ville bli designer.

Det där med kläder har varit viktigt. Fast vi bodde omodernt och pappa var en vanlig jobbare, så hade vi de finaste kläder man kan tänka sig. Min pappa gick till sin arbetsgivare och fick en rekvisiton, sedan åkte vi till butikerna på Kungsgatan och köpte kläder. Det drogs på pappas lön, han låg säkert i bakkanten hela tiden.

Jag växte upp i en arbetarfamilj men mamma och pappa var lite annorlunda, på så vis att de var väldigt bokintresserade. På ett tidigt stadie tog de med mig till biblioteket i Bagaregården, och sedan fortsatte det intresset för bibliotek.

Vad har läsning betytt för dig?

Otroligt mycket. Det har i hela livet betytt väldigt mycket, men aldrig som nu. Alltså... vad skulle jag annars göra, när jag inte kan sy längre? Jag har sytt kläder till familjen i hela mitt liv. Jag skulle inte veta vad jag skulle göra. Böckerna är min livsgnista kan man säga. Jag är med i böckerna. Är det en stor herrgård någonstans, långt borta i Amerika eller i Sverige, då är jag med där. Jag lever mig in i boken. Jag varken hör eller ser när jag läser, för då är jag där. Jag vet inte om alla har den förmågan. Men det har verkligen jag.

Hur länge har du lyssnat på talböcker?

Jag gick i pension när jag var 72 år, och det var i den vevan jag gick med i Synskadades förening och fick låna en Daisyspelare. Jag har grön starr.

Men du ser så pass bra att du fortfarande är ute varje dag?

Ja, ja. Men folk förstår nog inte att jag ser så dåligt.

Nej, man kan inte se det på dig.

Jag fick en vit käpp för många år sedan. Jag sa “den behöver jag inte” men de sa “den är egentligen inte bara för dig, utan för att andra ska se att du ser dåligt, så de inte går på dig.” Men någon vit käpp kan jag ju inte gå med nu, för jag har stavar. Och sen har jag faktiskt fått en rullator som står i ett skåp här, under ingången. Jag har varit ute och gått med den någon gång men jag tycker det är så åbäkigt...

Har du något boktips som du vill skicka med de som läser den här intervjun?

Rosamunde Pilcher. Den stilen hon skriver i passar mig precis. Hon är född nästan samma år som mig, och hon har upplevt kriget och allt det där, fast i England då. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om Den långa vägen hem, och September. Så det kan jag rekommendera. Och även Maeve Binchy.  Och så de här nya Nobelpristagararna som har varit de sista åren, de kvinnliga.

Tänker du på Annie Ernaux, Han Kang...?

Ja, Ernaux. De var ju så underbara och lättlästa. Väldigt härlig stil att läsa. Sedan hade man velat att hon skrivit ännu mer om sin uppväxt.

Ja, det var ett väldigt fin val av Akademien. Tack så jättemycket för den här pratstunden, Ingrid. Är det något mer du vill tillägga innan vi rundar av?

Visst har jag gått igenom en del också, naturligtvis. Som när min första man och jag förstod att vi skulle skiljas och allt det där. Men jag har också haft en väldig tur i livet. Jag har aldrig råkat ut för något våld, jag har aldrig fått en örfil en gång. Det låter inte klokt när man är 100 år. När min dotter Monika dog ställdes hela världen upp och ned så klart. Jag tappade håret. Hjärtat började krångla. Men det gick över det också...  

En röd tråd i det du berättat för mig är att det varit viktigt med stiliga kläder hela livet. Ändå från det du berättade om din pappa och kläderna han köpte till er, till hur du som vuxen sytt kläder till hela familjen.

Ja, det är ju lite ytligt, får man säga.

Fast det kan ju påverka mycket hur man känner sig också.

Ja, det ytliga har gjort att man har hållit näsan över vattnet. Jag måste bara få säga detta som min dotter Monika sa: “Mamma, på din begravning ska de spela “On the Sunny Side of the Street”. “Nä, sa jag till Monika, jag har aldrig bott på den soliga sidan gatan!  För jag bodde på Svangatan, och där tog margarinfabriken solen. Det var ingen sol in i vår lägenhet. “Nej, sa hon, men du har alltid sett till att var på den soliga sidan”. Och det var den finaste eloge hon kunde ge mig.

Om talböcker

Talböcker är inlästa böcker som kan lånas på CD-skiva, minneskort eller direkt i appen Legimus, av personer som har svårt att läsa tryckta böcker. Läs mer här.